759 Moe—Mollsubdominant med underseptima 760 Molldur (C-dur-kadenser med mollsubdominantiska inslag), Moe [mo], O 1 e f i n e Louise Mar-garethe, 1850—1933, operasångerska (sopran), debuterade i Kristiania 1868, blev sedan elev av Fredrika *Stenhammar i Stockholm, där hon debuterade på Kungl. Teatern 1872, där hon var anställd 1873—81, därefter vid Mindre teatern, 1883—87 i Norge, dels som ledare av ett opera-sällskap, dels som gäst vid olika teatrar, verkade därefter i Stockholm som sångpedagog och gäst vid Kungl. Teatern. Roller: bl. a. Susanna i Figaros bröllop, Mignon, Carmen, Svarta do-minon, Marie i Regementets dotter, Martha och Lalla Rookh. •—- Litt.: Fr. Hedberg, Svenska operasångare (1885, s. 301 ff.). Molander, Emma A u r o r a, f. 12/6 1876, pianist, elev vid konservatoriet i Stockholm 1895—99, studerade därefter för Arthur de Greef i Bryssel under 5 år (1902'—07) och för Teresa Carreno i Berlin under 6 mån. (1913). Som solist har hon uppträtt med stor framgång såväl inom som utom vårt lands gränser och ofta anlitats som ackompanjatör. M. innehar ett musikinstitut i Stockholm som bär hennes namn. Molin,Georg Conny Hjalmar, 1885 —1943, operasångare (baryton) har varit elev vid konservatoriet i Stockholm och Operaskolan och debuterade 1911 vid Kungl. Teatern som Luna i Trubaduren och Valentin i Faust. Studerade de närmaste åren därefter i Frankrike och England och engagerades vid återkomsten till Operan 1915, vilken scen han lämnade 1940. Bland hans rollskapelser må nämnas Konungen i Lohengrin, Wotan i Val-kyrian, Wolf ram i Tannhäuser, Kur-wenal i Tristan och Isolde samt Koth-ner i Mästersångarna, Arnljot, Mac-beth, Falstaff (Verdi) och Lennart Sporre i Domedagsprofeterna. Han gästspelade även i Oslo, Köpenhamn och Helsingfors samt konserterade i London och Paris. Moll (fr. lat. mollis, mjuk), se Mollklang och Molltonart. Jfr även B. Molldur, durtonart med mollsubdominant 1. från mollsubdominanten avledd klang på subdominantsidan, kallas även naturlig durtonart (se ovan). Mollklangen är den av de två konsonanta ackorden, som är uppbyggd med stor ters och ren kvint nedåt räknat. Någon naturlig förebild till mollklangen har icke kunnat påvisas. (I *övertonsserien förekommer mollklangen först mellan tionde, tolfte och femtonde övertonen.) Däremot kan den möjligen förklaras ss. *dur-klangens spegelbild. Sålunda kan man på konstruktiv väg erhålla en moll-klang genom att till varandra foga fyra, fem och sex stränglängder av samma längd, tjocklek och spänning, alltså genom motsatt förfarande genom vilket man erhåller durklangen. Jfr K o n s o n a n s. Mollsubdominant med underseptima, subdominantens vanligaste *ka-rakteristiska dissonans. Mollsubdomi-nantens underseptima utgör ett do-minantiskt inslag i subdominanten: När m. m. u. upplöser sig till tonikan stiger den regelbundet till tonikans ters, när den upplöser sig till dominantens ligger den kvar och bildar kvint i dominanten;