763 Monteverdi 764 Claudio Monteverdi. Träsnitt 1G44. förlorade emellertid denna plats tilllika med alla sina besparingar vid revolutionen men fick en pension på 2 400 frs av Opéra Comique. 1800—02 var han inspektor för konservatoriet i Paris. 1813 blev han Grétrys efterträdare som ledamot av akademin. M. blev trots sitt otillräckliga tekniska kunnande en av den franska komiska operans skapare. Av hans verk lever emellertid endast vissa utdrag ur hans operor på konsertestraden. — Litt.: A. Pougin, M. (1908). Monteve'rdi, Claudio, 1567— 1643, italiensk kompositör, studerade hos Ingegneri i Cremona, blev 1590 violinist och sångare vid hovet i Man-tua, 1601 kapellmästare, från 1613 förste kapellmästare vid San Marco i Venedig, där han från 1632 även fungerade som präst. — M. är utan tvivel en av musikhistoriens största andar och en av de få som har lyckats förena två så vitt skilda stilarter som senrenässansens madrigal-konst och den tidiga barockens musikdrama. Han bildar den konstnärliga höjdpunkten inom den italienska madrigalskola, som har kallats ”kro-matikerna”, och genom tillämpning av denna riktnings affektiva tonspråk på den under hans tid ännu konstnärligt tämligen outvecklade operan blir han faktiskt den som räddade hela konstarten från förfall och förflack-ning. Redan i sina madrigaler (9 böcker 1583—1619) hade han lyckats på ett tidigare okänt sätt konstnärligt tillämpa den djärva harmoniska stil, som under 1500-talets sista hälft hade utexperimenterats av Vicentino, Gesu-aldo och den venetianska körskolans mästare. Detta känslomättade tonspråk var i själva verket den nödvändiga förutsättningen för den musikdramatiska konstens framgång. Den omedelbara anledningen till att M. kom att ägna sig åt den nya konstarten var hertig Vincenzo Gonzagas önskan att vid sitt hov införa den i Florens populära musikdramatiska konsten. Han uppdrog åt sin kapellmästare M. att komponera en opera; resultatet blev Orfeo (1607, tryckt 1609 och 1615). 1608 följde Arianna med den gripande Ariannas klagan, som under lång tid framåt både till form och innehåll blev mönstret för den monodiska sången. — I Venedig hade han till uppgift främst att skriva andlig musik för kyrkan och blev som tonsättare i andlig stil en av dem, som har haft den största betydelsen för Heinrich Schütz och hans sinfo-niæ sacræ. 1615 skrev han emellertid för Mantua baletten Tirsi e Clori, 1617 operan Amore di Diana e d’En-dimione, 1618 Andromeda och 1624 tonsättningen till Tassos epos Com-battimento di Tancredi e Clorinda. Utom ett stort antal kyrkliga verk och madrigaler samt baletter och annan dansmusik komponerade M. musikdramerna Proserpina rapita (1630), Adone (1639), Le nozze di Enea con Lavinia (1641), Il ritorno d’ülisse in patria (s. å.) och L’incoro-nazione di Poppea (1642). Av hans andliga verk har bevarats 1 mässa, en rad vesprar och motetter (1610), Selva morale e spirituale (mässor, psalmer, motetter, hymner, flera magnificat m. m., 1640) samt mässor, psalmer och Marialitanior (posthuma 1650). — Litt.: H.Prunières, C.M. (1924) och La vie et 1’oeuvre de C. M. (1926, 2 uppl. 1931, även på eng.); Malipiero, M. (it. 1930); H. Redlich, C. M. 1: Das Madrigalverk (1931); L. Schneider, C. M. (fra. 1921) jämte talrika stilkritiska uppsatser.