785 Musikhistoria—Musikkritik 786 symbolisk, renässansen och humanismen sökte skönheten och uttrycket, medan den evangeliska kyrkomusiken ville vara en uppenbarelse av gudomen samtidigt med att den var symbolisk, stundom rationalistisk. Upplysningstiden såg i musiken ett bildningsmedel men också en form av underhållning. Romantikens större 1. mindre tänkares uppfattning om musiken ss. tonande form (Kant, *Hanslick m. fl.), som världsbild (Hegel, Scho-penhauer), som logik (*Riemann), som dramatisk 1. målerisk konst (*Berlioz, *Liszt, *Strauss) etc. torde knappast ha inverkat på den stora musikpubliken. Mindre grupper ansluter sig visserligen till *Kretschmars och Bekkers ”hermeneutiska” läror om musiken som uttryck för utom-musikaliska uttryck och känslor, *Scherings ”heuristiska” uppfattning om instrumentalmusiken (speciellt Beethovens) som litterärt inspirerad, impressionismens l’art pour 1’art, samtidens ”nya saklighet” etc. På det hela taget står nog den s. k. stora musikpubliken kvar på upplysningstidens uppfattning om musiken som blott en underhållningens 1. möjligen en nerv- och sinnesretningens konst. — Lit t.: F. Wohlfahrt, Musikästhe-tik (i Das Atlantisbuch der Musik, 1943). Se vidare H. J. Mosers Musiklexikon, litteraturförteckningen under uppslagsordet Musikästhetik. Musikhistoria kan behandlas ss. självständigt ämne och upptar då de musikaliska formernas, stilarternas och tonverktygens utveckling som rent musikaliska företeelser, liksom även de stora mästarnas, nationernas 1. olika kulturkretsars musikaliska historia. Ämnet kan emellertid också behandlas ss. en del av den allmänna historien och betraktas då från sociologisk 1. allmän kulturell synpunkt. Efter att tidigare ha varit ett typiskt konservatorieämne, som tjänade som komplettering till musikerutbildningen (där det fortfarande är av den allra största betydelse) har det från 1800-talets sista årtionden även upptagits som universitetsämne. I Finland och Danmark finns ordinarie lärostolar i m. Sverige har tills vidare ingen ordinarie lärostol i ämnet, vari dock undervisning bedrives vid Up-sala universitet. — L i 11.: S. Walin, Metodiska problem inom svensk mu-sikhistorisk forskning (TSM årg. 24, 1942). Musikkritik är offentliga yttranden om konserter och musikaliska konstverk, avgivna av fackmän 1. amatörer på uppdrag av en tidning 1. tidskrift. M. skall från kritikerns ståndpunkt vara objektiv men måste dock bli subjektiv, eftersom kritikern icke får göra sig fri från vissa etiska och konstnärliga normer —■ han måste dock alltid företräda en viss musikalisk åskådning — och icke kan göra sig oavhängig av vare sig sin begränsade förmåga att bedöma tekniska företeelser inom en mycket bred rayon eller frigöra sig från sin temperamentstyp 1. t. o. m. sitt befinnande för tillfället. Musikkritikern är inte en gud, som är satt att döma levande och döda; han är en person, som skall bedöma vissa konstnärliga företeelser efter bästa förstånd och samvete utan att läsaren skall behöva känna sig tvingad att till varje pris godkänna hans synpunkter. Musikhistorien visar, att t. o. m. m.-er av allra högsta konstnärliga och moraliska kvalifikationer ofta jävas av framtiden. M. i vår mening uppkom först under 1700-talet men kan ledas tillbaka på kritiska uppsatser i *Glarianus’ Do-dekachordon (1547), *Matthesons Cri-tica Musica (1722), J. A. Scheibes tidskrift Der critische Musicus (1737 —40), F. W. Marpurgs Der critische Musicus an der Spree (1749—50), F. M. Grimms Le petit prophète de Böhmisch Broda (1753) och Corres-pondance littéraire (1753—90), samt skrifter av J. A. Hiller, D. Fr. Schu-barth och J. Fr. Reichardt. M.-en i dagspressen kan ledas tillbaka till stridigheterna om Händel i London och mellan Gluck och Piccini i Paris. Om dessa musikkritiska artiklar hade ett mera polemiskt intresse så begynner en m. i högre mening med Fr. Rochlitz i Allgemeine musikalische Zeitung i Leipzig, E. T. A. Hoffmann, C. M. von Weber och Robert Schu-mann i hans Neue Zeitschrift für Musik (från 1834) för att inte tala om H. Berlioz och R. Wagner. Alla dessa