787 Musikteori—Musikvetenskap 788 kritiker var starkt subjektiva så till vida, att de hade ett bestämt ideologiskt program som rättesnöre. Ä andra sidan var de också besjälade av en stark idealitet och en känsla för den sak de kämpade för, även om deras synpunkter från vårt perspektiv sett ofta förefaller ensidiga, ja t. o. m. felaktiga. De har även som kritiker gjort musikhistoria. Bland senare tiders inflytelserika m.-er må här endast nämnas Ed. Hanslick, Brahms’ vapendragare och Wagners och Bruck-ners oförsonlige häcklare, Hugo Wolf, Debussy, R. Louis, Romain Rolland, A. Seidl, E. Newman, P. Tjajkovskij, I. Pizzetti och bland svenskar under 1800-talet L. Norman, Ad. Lindgren, W. Peterson-Berger samt av nu verksamma Kurt Atterberg, Curt Berg, Sten Broman, Knut Bäck, Gösta Nystroem, Moses Pergament, Julius Rabe, Kajsa Rootzén, Folke Törnblom och Patrik Vretblad. Musikteori kan studeras som spekulativ m. och tillämpad m. Den spekulativa m.-n har till uppgift att undersöka förutsättningarna för och egenskaperna hos det musikaliska materialet och omfattar alltså i första hand akustik, tonfysiologi och musikpsykologi, i andra hand de akustiska, fysiologiska och psykologiska förutsättningarna för rytm-, melodi-, harmoni-, instrument-, instrumentations-, form- och stillära. Den tillämpade m.-n utgöres av den musikaliska facklärans teoretiska underlag sådant det framgår i de stora mästarnas verk. I populärt språkbruk är m. = kompo-sitionslära. —■ L it t.z Sven E. Svensson, Musikteori och -pedagogik (STM 1933), S. Walin, M. som akademisk disciplin (STM 1936) och Den musik-teoretiska undervisningen i Sverige under medeltiden (STM 1933). Musikvetenskapen har till uppgift att undersöka ej blott tonkonsten som sådan utan också dess sammanhang med och beroende av andra grenar av mänsklig verksamhet. Akustiken är ju en del av fysiken, musikfysiologin och musikpsykologin är i viss mån medicinska ämnen, musikestetiken står i ständig växelverkan med övriga delar av den allmänna estetiken, musikhistorien med den allmänna histo rien, den jämförande musikforskningen med etnologi och etnografi och musiksociologin med allmän samhälls-lära. Härvidlag utgör visserligen musikteorin ett undantag antingen den behandlar de musikaliska företeelsernas uppkomst, orsaker och inre sammanhang (spekulativ musikteori, musikfilosofi), genom analys söker utröna sammanhangen mellan person-, miljö- och tidsstilar, 1. om den utgör musikteori i inskränkt mening (musikalisk facklära). Denna undantagsställning är emellertid endast skenbar, eftersom musikteorin i alla dess former i sin tur måste stå i ständig växelverkan med m.-s övriga grenar. Ingen gren av m.-en kan f. ö. existera som isolerad företeelse. Den musikaliska akustiken fordrar ett ständigt hänsynstagande till tonfysiologi och -psykologi och tvärtom, musikestetiken kan icke existera utan samband med musikhistoria och -teori, musikhistorien måste ■—■ om den vill uppträda med vetenskaplig pretention — ständigt ta hänsyn till musikestetiska, -teoretiska och -sociologiska faktorer. För lösningen av musikhistoriska problem som rör uppkomsten av tonsystem, instrument och grundläggande former är den jämförande musik-vetenskapen en nödvändig förutsättning. Tidigare var m. mer 1. mindre en biprodukt till andra vetenskapsgrenar. Den musikaliska akustiken och den därmed närmast sammanhängande delen av musikteorin bedrevs ända från antiken av matematiker, fysiker och filosofer (Pythagoras, Aristoxe-nos, Notker, Sauveur, Gettingen och många andra) 1. praktiskt utövande musiker (Werckmeister, Tartini m. fl.), tonfysiologi etc. av läkare (Helm-holtz o. a.), musikestetik så gott som uteslutande av till yrket icke-musiker (Rousseau, Sulzer, Kant, Goethe, Schopenhauer, Hegel, Schleiermacher, Hanslick), likaså musikhistorien (Kiesewetter, Ambros, Winterfeld, Jahn, Schweitzer, Thayer, Terry m. fl., egendomligt nog så gott som uteslutande jurister och ämbetsmän). Musikteorin är det enda facket inom m., som från början har haft yrkesmässiga företrädare 1. vetenskapligt