791 Muta—Mässan 792 (ry. 1928), J. G. Hunecker (eng., essayer, 1929), D. Calvocoressi (fra. 1909, ty. 1921). Muta (it.) ”växling”, i blåsinstru-mentstämmor uppmaning att växla stämning, t. ex. Tromba muta in B trumpeten växlar till stämning i B. Mutation 1 (lat., ”förvandling”) målbrott. Mutation 2, modulation från ett hexakord till ett annat. Jfr Guido av Arezzo och Solmisation. Münchengruppen, en under 1900-talets första årtionden i München verkande komponistgrupp, som stod impressionismen nära. M:s ledare var komponisten L. Thuille (1861—1907) och teoretikern R. Louis (1870—1914). Dit hör också H. K. Schmid (f. 1874), A. Reuss (f. 1871), J. Haas (f. 1879), F. Klose (f. 1862), W. Courvoisier (1875—-1931), H. Waltershausen (f. 1882), Braunfels m. fl. Richard Strauss stod i nära förbindelse med M., som däremot stod i starkaste motsättning till Max Reger. Målbrott, m u t a t i o n (lat.), den förändring av rösten, som uppträder i'samband med puberteten, då stämbanden blir grövre. Hos män blir röstläget ungefär en oktav djupare, hos kvinnor förändras röstläget mindre. Däremot blir stämman kraftigare och övertonsrikare. Månskenssonaten, populär benämning på Beethovens pianosonat ciss-moll op. 27 nr 2 Quasi una fantasia, tryckt ca 1802. Namnet torde icke härröra från Beethoven. Mårtenson, Elis Hjalmar, f. 8/6 1890, finländsk tonsättare, studerade för Merikanto vid konservatoriet i Helsingfors och för Karl Straube i Leipzig, har varit organist vid Johan-niskyrkan i Helsingfors, är sedan 1920 förste orgellärare vid konservatoriet och körledare i Helsingfors. Mässan (efter lat. [Ite] missa [est], Gån, församlingen åtskiljes, som prästens slutsång), den gamla kyrkans och katolicismens huvudgudstjänst, intar en central ställning inom den katolska kyrkomusiken. Man skiljer inom m. mellan sånger med oföränderliga texter: *Kyrie, *Gloria, *Credo, *Sanctus och *Agnus Dei, det s. k. mässordinariet (ordinarium mis- sae) och sådana sånger, vilkas texter växlar efter kyrkoårets skilda tider och festdagar: *Introitus, *Graduale, *Alleluia, Tractus, *Offertorium och *Communio, det s. k. mässpropriet (proprium missae). Det sistnämnda delas med hänsyn till sina texter i proprium temporis 1. de tempore för mässor på festdagar, som avser gudomens förhärligande (ty. Herrentage), och proprium sanctorum 1. de sanctis för mässor till helgonens ära [-(hel-g[on]dagar).-] {+(hel- g[on]dagar).+} Mässordinariets stycken tillhörde ej ursprungligen mässliturgin utan har vid olika tidpunkt infogats som valfria sånger för prästen 1. församlingen. De är därför ej enhetligt skrivna, utan de äldre visar en enkel, icke melismatisk form, medan de yngre är rikt utsirade för att tillfredsställa den skolade körens konstnärliga iver. Under medeltidens förra del ägde ordinariet således ingalunda någon företrädesrätt, men under periodens senare del blev dess stycken i samband med den flerstämmiga tonkonstens starka uppsving alltmera omhuldade, och pä så sätt uppkom den flerstämmiga m., konsertmässan, varemot mässpropriets stycken (möjligen med undantag för offertoriet) aldrig utföres flerstämmigt inom liturgins ram. Av propriets stycken utföres den inledande och avslutande sången, in-troitus och communio, antifoniskt, de mellanliggande är samtliga responso-rier utom offertoriet, som ursprungligen var en antifonisk sång men på grund av ceremoniernas förenkling blev ett kort solostycke. Redan växlingen mellan de antifonala och de responsoriala numren uppvisar sålunda en verkningsfull estetisk gruppering: a) körsång, b) solostycken, a) körsång. Denna tredelade form återfinner vi också inom de enstaka sångerna. Introitus och communio bestod visserligen ursprungligen av hela psalmer, mellan vilkas verser den s. k. *antifonan, en liten sluten melodi, insköts. Denna rondoform krympte emellertid så småningom samman till ett tredelat stycke: a) antifona, b) psalmvers, a) antifonan repeterad, vilket samtidigt innebär en växling mellan två enstämmiga körer. Även respon-sorium (1. rätt och slätt graduale)