839 Oboe—Obrecht 840 Oboe. dande violinstämman (direktions-stämman, som ofta spelas av en ”Steh-geiger”) är upptagen med solistiska partier. Oboe [å'båe] (it., fr. fra. hautbois ”högt trä”; ä. sv. äv. hoboja) träblås-instrument med dubbelt rörblad (liksom fagotten). Den uppstod i sin nuvarande form vid 1600-talets slut (men har sedan dess genomgått åtskilliga förbättringar) ur den franska skalmejan (chalumeau), blev under 1700-talet modeinstrument och förekommer från denna tid ofta ss. solo-och ensembleinstrument (i sonator för en och två o.-er med generalbas hos bl. a. Händel och Roman och konserter för o. med orkester hos Händel m. fl.). I orkestern, där den sedan sin uppkomst är det ledande träblås-instrumentet, svarar den för två stämmor (tidigare koriskt besatta, fr. o. m. den nya instrumentalstilen alltid so-listiskt). O.-ns förf orm skalmejan byggdes i familjer från diskant till bas (pommer 1. bomhardt). Ur den sistnämnda uppstod fagotten. Sedermera har o.-n även fått en alttyp (o. d’amore) och en tenortyp (o. da caccia 1. engelskt horn) samt (sedan 1904) en barytontyp (heckelfon). De båda förstnämnda förekommer ofta hos Bach ss. obligatinstrument. Alt typen försvann med barocken men har i våra dagar återupptagits (av R. Strauss), tenortypen, som hos Beet-hoven förekommer ss. ensembleinstrument, upptogs av operaorkestern och den högromantiska symfoniorkestern (fr. Berlioz). Barytontypen har däremot inte lyckats göra sig gällande. Alla o.-typerna har omfånget h—f3 (1. b—f3) efter noteringen. Den vanliga o.-n klingar som den noteras, alto.-n står i A, tenoro.-n i F (se Transponerande instrument) och barytono.-n klingar oktaven lägre än den noteras. O. är till sin karaktär lätt nasal, relativt stark i sitt djupaste register men svagare på höjden. Trots sin brist på klangstyrka har den genom sin egenartade klang möjlighet att genomtränga t. o. m. det starkaste orkester-tutti. Dess uttrycksregister sträcker sig från idyll och pastoral till det djupaste svårmod. Dess karakteristiska verkningar förstoras i hög grad hos de större o.-typerna. Den är ett utpräglat melodiinstrument, föredrar stegvis rörelse framför brutna ackord och språng. Den blandar sig i ensemble lättast med sin släkting fagotten. Tillsammans med flöjter, klarinetter och valthorn tilldelas den alltid melodistämman. I orkestertuttit användes o. för liggande toner 1. melodistämman. Oboè d'amore, altoboen, kom i bruk omkring 1720 och användes av Bach och hans samtida huvudsakligen ss. obligatinstrument. Den försvann med barocken men har i våra dagar återuppstått hos R. Strauss (Sinfonia domestica). Omfånget är ss. hos oboen h—f3 efter noteringen. Den transponerar i A (alltså giss—d3). Dess karaktär överensstämmer med oboens men är öppnare, mildare och mera genomskinlig. Oboè da caccia (it.) ”jaktoboe”, en föregångare till engelskt horn med samma notering och omfång som detta, var under barocken vanligt obligatinstrument (särskilt hos Bach). Obrecht (Hobrecht, Obertus, IIo-bertus), Jakob, ca 1430—1505, jämte *Ockeghem den märkligaste av den andra nederländska skolans mästare, blev 1456 kapellmästare vid katedralen i Utrecht, 1474 kapellsångare vid