841 Occarina—Odington 842 hovet i Ferrara, därefter åter i Ut-recht, där Erasmus Rotterdamus hörde till hans lärjungar, var 1483—-85 anställd vid katedralen i Cambrai, blev 1489 kantor och 1490 kapellmästare vid S:t Donat i Brügge, 1492 vid Notre Dame i Antwerpen, 1498 åter i S:t Donat, 1500 prost vid S:t Peters-kyrkan i Thourout, kom 1501 åter till Antwerpen, 1504 till Italien, där han dog i Ferrara. O. utgick från *Dufays och Ockeghems genomimiterade stil men visar i sina senare verk en stark benägenhet till harmonisk och rytmisk avrundning och blir därigenom i högre grad än Ockeghem ett förbindelseled mellan den första och den tredje nederländska skolan. En sam-lingsupplaga av hans verk utkom 1912 —21 under redaktion av J. Wolf (30 häften). Den innehåller 25 mässor, 22 motetter, en Mattheuspassion, chan-sons m. m. — Litt.: O. J. Gombosi, J. O. (diss. 1925). Occari'na (it., ”liten gås”), en liten täckt blockflöjt i form av en stiliserad fågel av lera 1. porslin, har åtta griphål och en nära nog övertonslös klang, är en mera utvecklad form av den svenska lergöken med 4 å 6 ljudhål. Ockeghem (Ockenheim, Okekem, Okenghem, Okeguan, Okergan), J o -hannes, ca 1430—1495, den andra nederländska skolans stormästare och jämte sin elev *Josquin Després den genomimiterade stilens störste mästare under medeltiden, var 1443—44 korgosse vid katedralen i Antwerpen, ca 1450 *Dufays elev i Cambrai, från 1453 vid Karl VII:s hov i Paris, där han snart blev hovkompositör och premier chapelain, utnämndes 1459 till ”trésorier” vid klostret S:t Martin i Tours, verkade dock från 1461 i Paris, från 1465 ss. kungl. kapellmästare, reste på konungens bekostnad 1469 till Spanien och 1484 till Flandern, dog i Tours. O. har i sina mässor och motetter lyckats förena den medeltida skolastiska kontrapunktiken med en beundransvärd melodisk fantasi i den polyfona tonsatsens alla stämmor. Hans till eftervärlden bevarade ca 15 mässor, 19 chansons (vokal cantus firmus med instrumentala kontrapunkter), 4 kanons m. m. bör jade 1927 utgivas i en samlingsupp-laga genom Deutsche Musikgesell-schafts försorg. — Litt.: Burbure, J. de O. (fra. 1856, 2 uppl. 1868); D. Plamenac, J. O. als Motetten- und Chansonkomponist (diss. Wien 1925, otryckt). Octavia'n, manligt mezzosopranparti i Rich. Strauss’ opera *Rosen-ka val jer en. O. D., sångsällskapet Orphei drängar i Upsala, stiftades 30/10 1853 på initiativ av Jonas Widén (1830—85, sedermera kyrkoherde i Vintrosa) med uppgift att bli en studentikos elit-manssångkör. Dess ledare var 1853— 54 Oscar Arpi, 1854—80 J. A. Josephson, 1880—1909 I. E. HedenblaJ, 1909 —10 W. Lundgren (t. f.) och är sedan hösten 1910 Hugo Alfvén, vid vars sida sedan 1940 Carl Godin fungerar som vicedirigent. Sällskapets hederspresidenter var 1880—98 prof. C. R. Nyblom, 1901—26 prof. Axel Erd-mann, 1928—31 ärkebiskop Nathan Söderblom, 1932—37 domprosten Gustaf Lizell och från 1945 landshövding Hilding Kjellman. Historiograf och ende ”hedersdräng” är skriftställaren Knut Nyblom; ordförande är sedan 1936 bibliotekarien fil. dr Arvid Hj. Uggla. Förutom talrika sångarfärder i Sverige har sällskapet med stor framgång företagit turnéer i utlandet. Bland dessa må nämnas 1905 till Berlin, Wien och Budapest, 1907 till London (under Hedenblad), samt under Alfvén 1912 till musikfesten i Dortmund, 1913 till Stuttgart, 1914 till Riga, 1928 till Belgien, Holland och Jylland, 1929 till Baltikum och s. å. till utställningen i Barcelona samt 1939 till Norge. Odington, W a 11 e r, d. efter 1330, engelsk musikteoretiker, var benedik-tinermunk i Evesham, senare i Oxford. Han har i en avhandling bragt i erinran de av Aristoxenos påvisade svävningsfria terserna, 4:5 för stora tersen, 5:6 för lilla tersen och 4:5:6 för den konsonanta treklangen och fastställde även därigenom skillnaden mellan pythagoreisk och harmonisk stor-ters till 80:81 (didymiskt 1. syntoniskt *komma). Han gav därigenom en ny grundval för hela den kommande flerstämmigheten och för de