843 Offenbach 844 Jacques Offenbach. s. k. urvalstemperaturerna, som var förhärskande ända tills de ersattes med den liksvävande temperaturen under 1700-talets lopp. Offenbach, Ja c qu e s, f. 20 (21 ?)/6 1819 i Köln, d. 4/10 1880 i Paris, son av en kantor i mosaiska församlingen i Köln, kom tidigt till Paris, där han blev elev i konservatoriets violoncell-klass. Som violoncellist vid Opéra co-mique gjorde han sig bekant genom musiken till några sceniska bearbetningar av La Fontaines fabler. 1849 blev han kapellmästare vid Théåtre frangaise och var 1855—66 ledare för en egen teater, Bouffes-Parisiens, för vilken han komponerade talrika komiska sångspel (”musiquettes”). 1872 -—76 var han åter ledare för ett eget teaterföretag, Théåtre de la gaité, gjorde en misslyckad turné till U. S. A. (som han själv beskrivit i ”Notes d’un musicien en voyage”, 1877, med en biografi över O. av A. Wolff) och iscensatte på sistone sina verk på främmande teatrar. O:s stil har sina rötter både i den franska opéra bouffon, vars första viktigaste representanter var Duni, Philidor, Monsigny och Grétry, men också i det tyska sångspelet hos J. A. Hiller, Neefe och Dittersdorf. Själv kallade han f. ö. sina teaterstycken icke operett utan opéra comique (liksom bouffonisterna). Dock överträffar han sina föregångare i uppfinnings rikedom och alldeles särskilt i esprit. Hans musa är lättfotad, pikant och spirituell men också lyrisk, ja t. o. m. romantisk. Rytmiskt har han vissa likheter med sin rasfrände Meyerbeer. Liksom denne upprepar han gärna ostentativt ett karakteristiskt rytmiskt motiv men fyller det för varje gång med nytt melodiskt liv. En annan likhet med Meyerbeer har han däri att han gärna delar sönder de betonade taktdelarna i små notvärden (ofta trioler) men låter de mindre betonade rytmiska värdena få en särskild tryckaccent: Men samtidigt parodierar han melodiskt sin förebild (liksom f. ö. hela den franska grand opéra), ofta på ett mycket elakt sätt, ja, han är i den lyckliga situationen, att hans parodier i konstnärligt avseende ofta överträffar föremålet för satiren. Virtuosmässigt bemästrar han de patetiska och rörande tonfallen men ställer in dem i ett sådant sammanhang, att deras brist på inre värme blir fullt uppenbar. Ingen har som han behärskat den musikaliska satiren. Hans musik är en stilspegel, som hänsynslöst blottar det oäkta i den samtida franska operakonsten och detta utan att någonsin bli vulgär. — I Meilhac och Halévy hade O. sina kongeniala textförfattare, som med svidande satir lät andra kejsardömets koryféer i skepnad av den grekiska antikens gudar och gudinnor, hjältar och hjältinnor framträda på scenen i all sin skröplighet och löjlighet. För samtiden var O: s operetter en motsvarighet till våra dagars politiska revyer. I vår tid, då föremålen för O:s och hans librettisters gyckel förlorat sin aktualitet, lever hans operetter genom sin friskhet, sin grace och sin outsinliga melodirikedom. I detta avseende står han långt över alla den stora operans kompositörer i Frankrike. Av O:s 102 operetter lever i dag visserligen bara ett fåtal. Främst står de båda spexoperetterna Orphée aux enfers (Orfeus i underjorden, 1858) och La belle Hélène (Sköna Helena,