847 Ohlsson—Olson 848 Forsell och många andra), i vilken egenskap hon ännu är verksam. Ohlsson, Richard, 1874—1940, violinist och tonsättare, studerade vid konservatoriet i Stockholm och från 1896 vid Royal Academy of Music i London (violin för E. *Sauret), framträdde efter återkomsten till Sverige som solist och kvartettspelare, verkade en tid som försteviolinist i hovkapellet, konsertmästare i Musikföreningen och Konsertföreningens orkester från 1902, skrev förträffliga stråkkvartetter (e-moll 1898, D-dur 1899, Ass-dur 1914, tr. 1934 hos Musikal. Konstför.), verk för violin och orkester och för violin och piano. Okarina se Occarina. Oktav (fr. lat. octavus, åttonde [tonen, intervallet]). Ren o. = 5 hel-tonssteg + 2 ledtonssteg, t. ex. c1—c2, överstigande o. = överstigande prim -f- ren o., t. ex. c1—ciss2, förminskad o. = 4 heltonssteg + 3 ledtonssteg, t. ex. c1—cess2. Oktavparalleller, det stämförings-förhållande, som uppstår, då två reala stämmor i en flerstämmig sats tillfälligtvis följer varandra på oktavavstånd, är förbjudna i den traditionella kontrapunkt- och harmoniläran. Förbudet, som beror därpå att det givna antalet stämmor genom o. reduceras, gäller givetvis icke o., som uppstår genom för stärkning av en stämma i över- 1. underoktav, ej heller om en verkan av unisono är avsedd under ett begränsat avsnitt av satsen. Se Kvin t -och Oktavparalleller samt Stämförin g sregler. Oktett (it. ottetto), verk för 8 instrument, t. ex. Schuberts o. op. 166, som är besatt med stråkkvartett, kon-trabas, klarinett, horn och fagott, L Mendelssohns och Gades o.-er med 4 violiner, 2 altvioliner och 2 violon-celler 1. Spohrs med 1 violin, 2 alt-violiner, violoncell, kontrabas, klarinett och 2 horn. O. kallas inom militärmusik en besättning med flöjt, klarinett och mässingssextett (esskornett, b-kornett 1. trumpet, althorn 1. valthorn, 2 basuner 1. tenorhorn och tuba). Olifant(e), rikt snidat horn av elefantbete, infördes från Bysanz på 900-och 1000-talet, var ett ridderligt instrument, som jämte svärdet bars som tecken på hög värdighet. O. förekommer ännu som infödingsinstrument bland Afrikas negrer. Olin, Elisabet Lillström-, 1740 —1828, dotter till Lars Petter Lillström (1714—77, organist och hovmusicus, elev av Zellbell d. y., komponerade kantater m. m.). Hon framträdde på scenen redan vid 6 år, verkade under 1760-talet som högt uppburen konsertsångerska i Stockholm och var anställd vid Kungl. Teatern 1773—85 (kvarstod bland teaterns personal till 1803). — Litt.: Johan Flodman, E. O. och Carl Sten-borg (1903), F. Hedberg, Svenska operasångare (1885) samt en biografisk artikel av M. J. Crusenstolpe (i Miniatyralmanackan 1855). Olsen, O 1 e, 1850—1927, norsk tonsättare, studerade 1865—67 i Trondheim, där han 1868 blev hjälporganist, var 1870—74 elev vid konservatoriet i Leipzig, verkade 1878—81 som dirigent för musikföreningen i Kristiania och 1887—1903 som musiklärare vid militärskolan och var 1899—1919 musikinspektör för armén. ”Käckhet och dristighet, natursvärmeri, dramatisk kraft och effektfull fast ofta bullrande instrumentering känneteckna O. O:s kompositioner av större format.” Han har skrivit 4 operor och därtill en del scenmusik (till sagospelet Svein Uræd av N. Rolfsen och till Erik XIV av Weilen), Symfoni G-dur och annan orkestermusik, oratoriet Nidaros, kantater, manskörsånger, solosånger, pianostycken m. m. Olsen, S p a r r e, f. 1903, norsk tonsättare, studerade för bl. a. Fartein Valen och vid musikhögskolan i Berlin. Han har i modernistisk stil komponerat scenmusik (T. örjasæters Anne på Torn m. m.), Gneisten för manskör, biåsorkester och pukor, svit för 3 träblåsinstrument, två Edda-kväden och sånger. Olson, Gustaf Daniel, f. 7/5 1898, tonsättare, var från 1919 folkskollärare och kyrkomusiker på olika