851 Omvändning av ackord—Opera 852 blir kvart, ters sext och sekund sep-tima och tvärtom; stort intervall1 blir litet, överstigande förminskat och tvärtom. Endast rena intervaller blir vid o. alltid rena. Omvändning av ackord se Baslägen. Önslow, Georges, 1784—1852, fransk kompositör av engelsk börd, elev av *Dussec, Cramer och *Reicha i Paris, blev 1842 *Cherubinis efterträdare som direktör för Parisakademin, skrev i wienklassisk stil 34 stråkkvintetter (med valfri besättning), 36 stråkkvartetter, 10 pianotrior, septett (med piano och blåsare), nonett m. m. Hans verk har ända in i vår tid åtnjutit popularitet i kammarmusikidkande amatörkretsar. — Lit t.: J. F. Ha-lévy, Notice sur G. O. (1885), W. H. Riehl (i Musikalische Charakter-köpfe 1). Op., förkortning för opus, verk. Opera (lat., plur. av opus, verk, fra. opéra, ty. Oper) kallas sedan 1640-talet det musikaliska dramat (o. seria = allvarlig, tragisk o., o. buffa, opéra comique, musical comedy, musikaliskt lustspel, komisk o., musikalisk komedi; tidigare dramma per mu-sica) antingen dialogen är sjungen (opera seria etc.) 1. helt 1. delvis talad (o. buffa, opéra comique, sångspel, Spieloper, operett, musiquette). 0.-formen uppkom vid 1500-talets slut i Florens, där en grupp humanister (diktare som Rinuccini och musiker som Caccini, Peri o. a.) brukade samlas hos grevarna Bardi och Corsi, ss. ett försök att återuppliva det antika dramat och — som de trodde — den grekiska musikens verkningar, som de föreställde sig var oändligt överlägsna den medeltida polyfona musikens. Ingredienserna till o.-n fanns redan tillgängliga i de medeltida mysteriespelen, det humanistiska skoldramat och madrigalkomedin. Talsången (recitativet), som skulle motsvara dramats talade dialog, hade sin förebild i den gregorianska psalmodin. Redan 1563 hade V. Galilei utbildat en (med luta) ackompanjerad recita-tivisk sång i sina monodier till Jere-mias klagovisor. 1594 — samma år den polyfona konstens båda största mästare, Palestrina och Lasso, dog — uppfördes till Rinuccinis text den första o.-n, Dafne, av Jacopo Peri (musiken numera försvunnen), och 1600 följde samma diktares Euridice, ton-satt av såväl Peri som Caccini. Sedan den sistnämnda 1602 publicerat den monodisamling han kallade Nuove musiche, spred sig den nya recitati-viska formen även till Rom, där den också upptogs i oratoriet (Cavalieri m. fl.). Den första florentinska operan undvek en avrundad melodik, men redan Caccini införde i denna stilo rappresentativo mera konstmässiga vokala uttrycksmedel. Den förste av o.-ns stora mästare blev Monteverdi, som dels höjde recitativet upp på en hög konstnärlig nivå, dels lät det i lyriska avsnitt få en melodiskt mera avrundad form, dels införde dramatiskt slagkraftiga körer och dels lät orkestern inta en mera självständig, karakteriserande ställning. Generalbasinstrumentet användes dock både som sammanhållande element mellan orkester och scen, som harmonisk utfyllnad och som ackompanjemang till seccorecitativen. Redan 1613 hade Monteverdi flyttat till Venedig som kapellmästare vid San Marco, men först 1637 öppnades där den första offentliga sångscenen, som skulle göra Venedig till o.-konstens viktigaste centrum under ett halvt sekel (Cesti, Cavalli, Stradella m. fl.). Vid mitten av 1600-talet hade o.-n spritt sig över hela Italien; i Rom skrev Abbatini komiska o.-r, från 1645 besöktes Paris av en it. o.-trupp, 1659 började där en inhemsk o.-produktion, som fick sin förste store mästare i Lully; 1627 uppförde Schütz den första tyska o.-n (efter Rinuccini), men först 1678 öppnades den första tyskspråkiga o.-tea-tern (i Hamburg) ; Wien, London, München, Dresden och Hannover blev under 1600-talets lopp venetianska o.-filialer. I London uppstod dock under 1680-talet en engelskspråkig o.-konst genom Purcell (Dido and Aeneas, 1688 1. 89). — Under tiden frångick den venetianska o.-stilen alltmera Monteverdis konstnärliga ideal. Orkestern krympte ihop till en stråk-ensemble, körerna visade tendenser att försvinna, recitativet förlorade sin betydelse och arian — 1. rättare sagt