853 Opera 854 divan, för vilken o.-n var skriven — trädde i förgrunden. Mot detta förfall av o.-ans idé inträdde den neapolitanska o.-stilen med A. Scarlatti i spetsen mot 1600-talets slut. Även om denna stil, som blev förhärskande mer än ett halvt århundrade framåt, även snart nog började tendera mot att bli en konserto. med bel-canto- och koloraturarior (hos Leo, Feo, Vinci, Traetta, Terradella och många andra) blev den av stor musikhistorisk betydelse som ett experimentalfält för nya harmoniska uttrycksmedel (”neapolitanska” ackordet, fasta dissonansbildningar etc.) och nya instrumentala former (främst den italienska uvertyren, sinfonian, som utvecklade sig till kon ser tsinf onia). O.-n på folkspråk i Tyskland och England trängdes ånyo tillbaka av den italiensk-språkiga o.-n och endast Frankrike (Rameau) lyckades hävda sitt eget språk, över mängder av melodiglada it. o.-kompositörer höjde sig framför allt Steffani, Händel och Rameau, hos vilka visserligen arian spelade en förhärskande roll, dock vid sidan av monumentala körer och färgrika orkesterpartier. Utan att anknyta till tidigare försök i samma riktning under 1600-talet fick den komiska o.-n sin första store företrädare med Pergo-lesi i dennes intermezzo La serva pa-drona. Ungefär samtidigt uppkom i England den parodiska *ballad opera, som bildade utgångspunkten för vådevillen, men som även influerade det tyska sångspelet (J. A. Hiller, Schenk, Dittersdorf m. fl.) och den franska opéra bouffon. Vid 1700-talets mitt började nya reformsträvanden göra sig gällande inom den neapolitanska o.-seria (Greco, Jommelli, Porpora, Piccini och sachsaren Hasse) men först Gluck lyckades med sin o.-reform (Orfeo, 1762) lägga grunden för en ny utveckling, som åter satte texten i högsätet, ej blott i serian utan även inom den komiska o.-n. I Frankrike verkade i denna anda under 1700-ta-lets senare hälft såväl ”buffonisterna” Philidor, Monsigny och Grétry som även en rad italienare av neapolitansk skola (Cherubini, Cimarosa, Paisiello, Paer m. fl.). I Wien härskade Gluck-stilen hos Salieri (skräck- och revolu- tionso.-n) och Mozart. Utan att vare sig hänge sig åt formella 1. stilistiska experiment 1. att dogmatiskt följa de linjer, som utstakats av neapolita-narna och Gluck kom Mozart genom sitt levande tonspråk och genom sin skarpa musikaliska karakteristik att verka stimulerande på snart sagt hela den musikdramatiska utvecklingen. Den tyska romantiska o.-n (E. T. A. Hoffmann, Weber, Spohr, Marschner) fick starka impulser genom den latenta romantiken i Don Juan och Trollflöjten, den franska komiska o.-n (Hérold, Boieldieu o. a.) genom Fi-garos bröllop och Cosl fan tutte. Formellt kom han genom sina musikdramatiskt livfulla och karakteristiska finaler att utöva inflytande på såväl Beethoven (Fidelio) som Cherubini och Méhul, för att inte tala om Rossini, som inte bara blev buffans störste mästare efter Mozart (Barbe-raren) utan även blev en viktig förberedelse för den stora heroiska o.-n (Spontini, Meyerbeer, Berlioz, Ha-lévy). Från Mozart, Rossini och Auber utgick också den borgerliga komiska Spieloper (Lortzing, Flotow, Nicolai)’, från Paisiello och Paer den samtidiga italienska förromantiska o.-n (Bellini, Donizetti, den tidigare Verdi och Ponchiello). Då framträdde mot slutet av 1830-talet Richard Wag-ner, som i sin degel smälte in hela den dittillsvarande o.-ns, ja hela musikhistoriens uttrycksmedel, dessutom antikens, renässansens och romantikens drama, nordisk, tysk, frankisk och keltisk saga samt tysk filosofi, och bildade därav en egen musikalisk, dramatisk och litterär stil (”Das Ge-samtkunstwerk”). Han lyckades också lösa problemet med den symfoniska helaktsmusiken. Orkestern höll sig inte längre i bakgrunden utan trädde fram som o.-ns viktigaste element. Som en motpol mot Wagner, harmoni-kern, diktarkomponisten och filosofen, står hans jämnårige Verdi, melodi-kern, dramatikern, poeten. Den franska o.-n var visserligen under hela 1800-talet starkt traditionsbunden, även om den inte saknade inflytanden från Italien, särskilt Verdi (exotikern Fél. David, lyrikerna Gounod och Thomas, exotisterna Bizet och Saint-