855 Opera 856 Saens, vilken senare dock icke står främmande för Wagnerska påverkningar, liksom Massenet, dTndy m. f 1.). Den romantiska o.-n i Ryssland var även den franskt-italienskt influerad men hävdade sig genom sitt nationella tonspråk (Glinka, Rubinstein, Tjaj-kovskij, Mussorgskij, Borodin, Rim-skij-Korsakov). liksom tjeckerna (Smetana och Dvorak). Jämsides med den romantiska o.-n började vid 1800-talets mitt den parodiska o.-n och operetten alltmera fånga publikens uppmärksamhet (Offenbach, Lecoq, Hervé, Planquette i Frankrike, Suppé, J. Strauss, Millöcker o. a. i Wien, Sulli-van och Jones i England). Hade Verdi haft stor betydelse för dessa stilarter, fick han det i än högre grad för den italienska verismen, som i anslutning till den litterära naturalismen sökte skapa en realistisk o. (Leoncavallo, Mascagni, Giordano o. a.). Verismen var heller icke främmande för den italienska högromantikern Puccini, medan den något äldre diktarkomponis-ten Boito direkt anknöt till den gamle Verdi. — Under vårt århundrade har o.-n behärskats dels av italiensk efter-verism och högromantik (Puccini, Bossi, Respighi, Alfano, Zandonai och många andra), som även har sträckt sina verkningar utanför Italien (Char-pentier [ arbetaroperan Louise, 1900], Wolf-Ferrari, Korngold, d’Albert), efterwagnerianismen (R. Strauss t. o. m. Electra 1909, Humperdinck, Pfitzner, Schillings o. a., övervägande tyskar), impressionismen (Debussy, Ravel, de Falla och i viss mån wienaren Schreker), stilparodin (R. Strauss fr. o. m. Rosenkavaljeren 1911, och i viss mån Schreker). — Utmärkande för o.-produktionen efter första världskriget är det oavlåtliga experimenterandet med nya stilarter och nya former. Av dessa otaliga verk har endast ett fåtal mera än dagsintresse. Bland dessa senare må nämnas Stravinskijs melodram L’histoire du soldat och det sceniska oratoriet Oedipus rex, Honeg-gers Judith och Antigone, Hindemiths Cardillac och Mathis der Mahler, Alban Bergs Wozzek, Milhauds mysterium Columbus, Kreneks jazzopera Johnny spielt auf och Kurt Weills Dreigroschenoper. I Stockholm gästspelade 1699—1703 en fransk o.-trupp, som gav stycken av Lully och andra franska kompositörer. 1747 uppfördes på Bollhuset den första o.-n med svensk text (Syrinæ eller Den uti vass förvandlade vattu-nymfen, o. comique i 3 akter av L. S. Lalin med musik av Händel, Graun m. fl.). 1753 inkallades en fransk trupp med H. Ph. Johnsen som kapellmästare; året därpå uppträdde under F. A. Uttinis ledning ett italienskt o.-sällskap. Dessa två sällskap förstärkta med inhemska krafter blev den av Gustaf III 1773 grundade Kungl. Teaterns första trupp (18/1 uppf. den första svenska o.-an Thetis och Pelée med text av Wellander och musik av Uttini), som redan tidigt framförde verk av Gluck och Piccini. 1782 invigdes operahuset med Nau-manns Cora och Alonzo. Svenska och i Sverige verkande o.- och sångspels-komponister ha utom de nämnda varit F. Zellbell d. y., A. N. von Höpken, J. M. Kraus, Chr. Fr. Haeffner, Vog-ler, C. Stenborg, J. M. Kraus, J. D. Zander, O. Åhlström, Ed. Brendler, B. Crusell, A. F. Lindblad, J. van Boom, Fr. Berwald, J. A. Åhlström, J. H. Berens, P. A. ölapder, J. E. Gille, G. Stolpe, A. Söderman, I. Hallström (försök till svensk o. efter franska förebilder), R. Henneberg, J. Dente, P. Noderman, A. Hallén (den förste wag-nerianen), V. Stenhammar, W. Peter-son-Berger, Natanael Berg, T. Rangström, K. Atterberg, H. Rosenberg, G. de Frumerie, L.-E. Larsson, O. Lindberg m. fl. I Köpenhamn förekom tillfälliga o.-uppföranden redan under 1600-ta-let; under 1720-talet spelade en o.-trupp från Hamburg, från 1747 var ett italienskt sällskap engagerat (1748 —49 med Gluck och från 1754 med G. Sarti som ledare). Mot slutet av 1760-talet uppträdde ett franskt o.-sällskap och under 1780-talet blev den tyska o.-n (J. G. Naumann) den förhärskande. Jämsides därmed började det danska sångspelet (J. E. Hart-mann, J. A. P. Schultz, Kunzen,Weyse m. fl.) att göra sig starkare gällande. En dansk nationalo. skapade D. F. R. Kuhlau med Elverhøi (1828). Bland danska o.- och sångspelskomponister