857 Operett—Organ i k 858 märkes utom de redan nämnda främst J. P. E. Hartmann, vidare P. A. Heise, P. E. Lange-Müller, E. Hartmann, A. Enna, Emil Hornemann och under 1900-talet Carl Nielsen. Norge besöktes första gången av ett italienskt o.-sällskap (under ledning av Gluck) 1749; 1794 och 1800 gästades Kristiania på nytt av italienska trupper med Cimarosa och Paisiello på programmet. Det första inhemska sångspelet var W.Thranes Fjeldeeven-tyret (1824). De norska tonsättarna har endast i undantagsfall ägnat sig åt o.-n (Ole Olsen, Haarklou och ytterligare ett fåtal). Däremot har nästan alla skrivit utmärkta musikinlägg till Ibsens och Björnsons dramer. Litt.z H. Kretzschmar, Geschichte der Oper (1919), O. Bie, Die Oper (1914), Julius Rabe, Radiotjänsts operabok, I 1940, II 1941, III 1944, A. Bonaventura, L’opera italiana, R. Rolland, Histoire de 1’opéra en Europé avant Lully et Scarlatti (1895), J. Korngold, Die romantische Oper der Gegenwart (1922), L. Schiedermair, Die deutsche Oper (1930), R. Haas, DieWieneroper (1926), E.Dent, Foun-dations of English opera (1928) och The opera (1932). Operett (fra. opérette 1. musi-quette) ”liten opera”, var tidigare detsamma som sångspel (t. ex. Mo-zarts Bastien et Bastienne). Sin nuvarande betydelse — nämligen av parodisk opera med talad dialog — fick termen först i Wien, då den franska opéra comique (som numera alltid kallas o.), som odlades av *Offenbach, *Lecocq m. fl., upptogs av wienkom-ponister ss. J. *Strauss d. y., *Suppé, *Millöcker o. a. och i England av *Sullivan och *Jones (exotisk o.). I Wien uppkom vid sekelskiftet dans-o.-en (*Lehår, *Fall, O. *Strauss m. fl.), i Berlin fick o.-en en mera revy- 1. farsartad prägel (Lincke, Gil-bert, Jessel o. a.), medan den i U. S. A. anslöt sig dels tills den exotiska typen (*Herbert), dels till wien-o.-en med jazzinslag (*Frimml, senare Romberg och Abraham). Jazzen förblev inte heller främmande för *Le-hår och *Kålmån, ej heller exotiska drag. Trots detta har o.-en både hos dessa båda wienkomponister, hos tjecken *Nedbal och tysken *Kün-necke under de sista årtiondena alltmera utvecklat sig fram emot den komiska (1. romantiska) operan. — Lit t.: O. Keller, Die Operette in ihrer geschichtlichen Entwicklung (1925), A. Neisser, Vom Wesen und Wert der O.-e, K. Westermeyer, Die O.-e im Wandel des Zeitgeistes (1931). Ophicléide (fra.), ett klaffhorn i djup stämning, uppf. 1817, byggdes i tre storlekar: alt i F 1. Ess, baryton i C 1. B och bas i F 1. Ess, infördes tidigt i miltärorkester som basinstrument i bleckblåsargruppen, från Spon-tinis Olimpia (1819) även i operaorkestern, men trängdes snart undan av bastuban (från 1835). Opus (lat.), förk. o p., ”verk”, hos de flesta tonsättare beteckning för den ordning, i vilken deras verk har tryckts och är alltså en rent praktisk numrering av tryckta verk. O.-numret behöver således inte alls ange i vilken ordning verken har komponerats lika litet som en tonsättare behöver förse alla sina verk med o.-tal. Jfr Köchel. Orchestra (gr.) ”dansplats” kallades på den grekiska teatern platsen mellan scenen och publiken. När man i operan började placera de ackompanjerande instrumentalisterna på denna plats (i den tidigaste operan hade de sin plats bakom kulisserna) övergick så småningom benämningen o. på denna instrumentalensemble, som senare benämndes orkester även utanför teatern. Orfeus, den manliga huvudrollen i Glucks opera O. (Orfeo ed Euridice) (alt, i Parisversionen tenor) och i Offenbachs operett Orfeus i underjorden. Se även O r p h e u s. Orfeus i underjorden (Orphée aux Enfers), operett av Offenbach, texten av Hector Crémieux (svensk övers, av 1858, i Stockholm (Djurgårdsteatern) 1860. E. Wallmark), uppf. f. f. g. i Paris Organik, läran om melodikens estetik. — L i 11.: Fr. Jöde, Organik I (1926) och Elementarlehre der Musik (1927), W. Danckert, Ursymbole me-lodischer Gestaltungen (1931), H. Mersmann, Angewandte Musikästhe-tik (1926).