859 Organum—Orgel 860 Orgel. Titelbild till Franehino Gaforis Theo-rica musicae, Milano 1492. O'rganum (av gr. organon ”verktyg”) kallas olika typer av primitiv flerstämmighet, 1) den från 600-talet belagda parallellföringen i oktaver, kvinter och kvarter (parallello.), 2) orgelpunktartade bildningar, 3) en konsekvent genomförd motrörelse. Genom förening av dessa tre grundläggande stämföringsprinciper (med-, sido- och motrörelse) uppstod inom Paris-skolan (se Ars antiqua) ca 1100 den verkliga polyfonin med melodiskt självständiga stämmor. — O. är även det ursprungliga namnet på orgelinstrumentet (jfr organist). Orgel, det både till nyans- och tonomfång största av alla musikinstrument, är egentligen inte ett instrument utan en hel ensemble samlad i en spelares hand. Dess huvuddelar är luft-, register- och pipverk. Luftverket omfattar bälgarna (1. andra luftkom-primerande apparater), som pressar in luften i magasinsbälgen och vind-lådan, där den hålles i beredskap för register- och pipverket. Piporna står pä en pipstock, som vilar på vind-lådan. Registerverket 1. stämmorna sammanfattar grupper av likartade pipor. Klaviaturen sätter en mekanisk, pneumatisk 1. elektrisk traktur (spel- 1. ventilreglering) i funktion, som öppnar ventilen till pipan och får den att klinga. Tangenterna är ordnade i två, tre 1. (på mycket stora orglar) fyra manualer, som är placerade terrassartat ovanför varandra, samt en pedalrad. Registren indelas efter sin tonhöjd i förhållande till klaviaturen (och nottexten) i åttafots-(8'), sexton- (16'), trettiotvå- (32'), fyra- (4')>, två- (2') och enfots1- (T) register. 8' är normalläget, 16' underoktaven, 32' dubbla underoktaven, 4' överoktaven, 2' dubbla överoktaven och 1' tredubbla överoktaven. För att göra tonens klang fylligare och mera levande kan övertonerna förstärkas genom fasta s. k. mixturer 1. genom kopplingsanordningar, som bringar andra toner att klinga med i oktav, dubbeloktav, duodecima, kvint, ters etc. — Orgelns klangliga kärna ut-göres av labialpiporna (av lat. labium, läpp), till vilka hör principalerna, de vidmensurerade flöjterna, de (oftast) trångmensurerade stråkstämmorna, vidare koniskt byggda karak-tärsstämmor ss. gemshorn, spetsflöjt, dolce m. fl., gedakt (i ena änden tillslutna pipor, som därigenom kommer att klinga oktaven under ”öppna” pipor av samma längd) t. ex. quinta-ton och halvgedakt t. ex. rörflöjt. Utom dessa förekommer tungstämmor (som kan vara ”påslående” 1. ”genomslående”), däribland basun, trumpet, fagott, dulcian, clairon, oboe, klarinett, vox humana, regal m. fl. ”Redan Plinius och andra naturforskare ger noggranna beskrivningar av en o. förfärdigad av en viss Ktesi-bios från Alexandria (ca år 170 f. Kr.), varest lufttrycket åstadkoms i en vattenbehållare, varför den också kallas hydraulisk o. Den innebar en sammansättning av panpipa, bälg och luftlåda, förenade med varandra ge