861 Orgel 862 nom en slang. Från Egypten torde vattenorgeln ha kommit till antikens stormakter och använts huvudsakligen i circus. Den synes ha överlevat stormarna i samband med dessa rikens fall främst på österländsk botten, närmast i den stora kulturreservoaren Konstantinopel. I varje fall var det därifrån en o. skickades som gåva år 757 till Pipin den lilles hov i Frankrike. 812 kom ett annat verk till Karl den store. I stället för vattentryck hade man i Konstantinopel övergått till blåsbälgar, tonförrådet utgjorde 2 oktaver och piporna spelades med tappar. De tapparna ersättande tangenterna var i det närmaste färdigbildade på 1100-talet ss. trycktangenter och försågs med tonbokstäver. Från 1300-talet fanns pedalen, på 1400-talet var tangenterna av nuvarande utseende färdiga, likaså indelningen i över- och undertangenter, vidare bälgar, kanaler, vindlåda och ett utbildat system, som förmedlade trycket från tangenten till den pipan öppnande ventilen (abstrakter, vinkelhakar, vällar och ventiler)^, ett urval av klangligt motsatta stämmor i pipverket, t. o. m. tungpipor jämte flöjtregistren, vilkas byggnad skett i analogi med motsvarande enkla biåsinstrument. Införandet av magasinsbälgar för att utjämna lufttrycket till kanalerna, den av Christian Förner i Wettin ca 1667 uppfunna uppmätningsappa-raten av lufttrycket i verket (vindvågen), införandet av nya stämmor, som efterhärmade stråkklangen, slejf-lådan, ekolådorna, användningen av liksvävande temperaturer samt uppsättande av det s. k. prospektet (den av mestadels stumma, symmetriskt ordnade pipor bestående orgelhusfasaden) beteckna förbättringarna intill Bachs dagar. Särskilt barocktidens tyska mästare utförde ett storartat arbete på förbättrandet av orgeln, t. ex. den med Seb. Bach samtidige Gottfried Silbermann i Freiburg/Br.” (C.-A. Moberg.) Romantiken medförde stora tekniska förbättringar vid orgelbygget (crescendo-svällare, pneumatiska och elektropneumatiska trakturer m. m.), som dock delvis stred mot instrumentets värdighet och allvar. Man ökade Orgel från 1482 i Strassburgs domkyrka. lufttrycket, införde pipor med genomslående tungor, lät de stråkinstrumentar tade stämmorna träda i förgrunden framför de flöjtartade och sökte kort sagt att anlägga en i möjligaste mån orkesterartad o.-klang. Mot denna o.-typ har i våra dagar uppstått en stark reaktion (”den nya orgelrörelsen”), som utgick från Albert Schweitzer vid början av detta århundrade. Denna rörelse, som under de sista femton åren slagit igenom även i Sverige, vill återvända till den Silbermannska o.-typen med dess lägre lufttryck, flöjtartade stämmor, över-tonsrikedom och genomskinligare klang. — Bland märkliga o.-byggare må nämnas B. Schmidt och Harris i England under 1500-talet, Silbermann och Hildebrand i Tyskland samt Bedos och Celles i Frankrike under 1700-talet, därefter i Frankrike Cavaillé-Coll och firman Merklin & Schütze, i England Barker, i U. S. A. H. Roose-velt och i Danmark Marcussen. Av äldre i Sverige verksamma o.-byggare må nämnas Johan Niclas Cahman (1670—1736) och abbé *Vogler, från senare tid P. Åkerman (1826—76) och E. A. Setterqvist (1809-—85). — Litt.: G. Westblad, Kyr koorgeln (1941); C. E. Rosenquist, Handbok i orgelkännedom (1937); P. Smets, Die Orgelregister (1937); W. Ellerhorst,