863 Orgelmusik 864 Orgelspel. Handbuch der Orgelkunde (1936); P. Vretblad, Orgelregistren (1932); Ch. M. Widor, L’orgue möderne (1931); Ch. Mahrenholz, Die Orgelregister, ihre Geschichte und ihr Bau (1930); A. Schweitzer, Deutsche und franzö-sische Orgelbaukunst und Orgelkunst (1927); A. E. Hull, Organ Playing 1'926) ; K. G. Fellerer, Orgel und Orgelmusik (1919). Orgelmusik. Den äldsta kända or-geltabulaturen är från mitten av 1300-talet och finns i British museum (fak-simile i Wooldridge, Early English harmony, bild 42—45). Nästa tabula-tur, redan för pedalorgel, kommer först 1448 (variationer över en tysk lied av Adam Heborg von Stendal), och kort tid därefter (1452) föreligger den blinde Nürnbergorganisten Conrad Paumanns berömda Fundamenta or-ganisandi (faks.-uppl. tills, med Locha-mer Liederbuch utg. av K. Ameln) och efter ytterligare några årtionden Bux-heims orgelbok (ca 1470—80). Dessa tidiga minnesmärken vittnar om en relativt högtstående medeltida orgel-konst. Från ca 1500 känner vi emellertid bättre den historiska utvecklingen av orgelspelet. Efter den Pau-mann-Buxheimska gruppen, som kallats koloristerna, kommer under tiden 1490—4540 den märklige Paul Hof-haimer och hans ”ornamentistiska” skola (H. Buchner, H. Kotter m. fl.). Vid sidan om denna grupp står den blinde A. Schlich vid hovet i Heidelberg. Möjligen är också många av de nederländska skolornas mässor och motetter avsedda att utföras på orgel (jfr A. Schering, Die niederländische Orgelmesse, 1912). Från förra hälften av 1500-talet föreligger också franska tabulaturtryck (utg. av Y. Rökset h i Publications de la Société frangaise de musicologie I, 1925 och 1930), samtidigt blomstrade den spanska orgel-skolan med A. Cabezön i spetsen. Nästa epok (ungefär 1540—90) med mästare som E. N. Amerbach, B. Schmid, J. Rühling och J. Paix har kallats passagisterna. Vid kyrkan San Marco i Venedig odlade Willaert, Buus, de båda Gabrieli och Merulo det ädla vokalt betonade orgelspelet (som emellertid i toccatan och andra rent orgelmässiga former även kunde få en virtuosmässig prägel), vars störste mästare blev G. Frescobaldi (1583— 1643), som dock torde ha tagit starka intryck av nederländsk o. Denna italiensk-nederländska utväxling av o. var f. ö. ömsesidig i det den store holländske orgelmästaren, ”den gamle organistmakar en” Jan Sweelinck i Amsterdam hade fått sin utbildning hos Zarlino i Venedig. Att han även tagit intryck av John Bull och andra engelska virginalister framgår tydligt av hans starkt utsirade orgelfaktur. Den italienska skolan närstående är också sydtyskarna Erbach, Luython, bröderna Hassler, Steigleder och J. H. Schein, som verkade ungefär samtidigt med M. Praetorius. För Sweelinck studerade en rad framstående organister, som spred sig över hela Nord- och Mellantyskland, däribland S. Scheidt i Halle, M. Schildt i Hannover, P. Sievert i Danzig, W. Karges i Berlin samt H. Scheidemann och Jakob Praetorius i Hamburg. Från de båda sistnämnda utgår den nordtyska skolan med M. Weckmann, Chr. Bernhard, Johann Adams Reinken och G. Böhm. En sydtysk skola som hade Erbach i Augsburg till utgångspunkt räknar bland sina företrädare J. Klem-me i Dresden, Steigleder i Stuttgart, bröderna Krieger i Nürnberg, Wecker-mann-Schwemmer och Pachelbel, medan de italienska traditionerna över