865 Orgelmusik 866 Froberger i Wien, föres vidare av J. K. Kerll och Muffat far och son. Alla dessa riktningar verkade direkt 1. indirekt på J. S. Bach men i synnerhet den från Hälsingborg bör dige D. Buxtehude i Lübeck, J. G. Walther i Weimar samt J. Andr. och J. Michael Bach. Händel fick däremot sin skola hos F. W. Zachow i Halle. Alla vägar förde till Bach, även om fransmän som Titelouze, Ni vers, Marchand och i synnerhet familjen Couperin snarare kom att påverka hans klaver- än hans orgelstil. O.-en hade blivit i hög grad stilska-pande. Former som preambel och toc-cata hade direkt vuxit fram ur tangenterna. I och med att motettartade former av nederländarna började spelas på orgel uppstod ricercare och orgel-kanzona. Ur den förstnämnda formen utvecklade sig fr. o. m. Frescobaldi och Sweelinck så småningom orgelfugan som fick sin fulländning av Bach. Då den enkla evangeliska koralvisan spelades på orgel som för-, mellan- och efterspel till den liturgiska akten och till församlingssången, uppstod koralförspel, orgelvariation och orgelkoral. I denna utveckling deltog snart sagt alla de nämnda organisterna i protestantiska kyrkor från Sweelinck, tills de nådde sin konstnärliga och formella kulmen hos Bach. Även tekniskt samlade thomaskantorn alla under 1600-talet uppnådda framsteg i sina händer och blev den störste av alla orgelvirtuoser. Hans traditioner levde under en generation, nämligen hans söners och elevers (J. L. Krebs, Chr. Kittel m. fl.). Med sina konserter för orgel och orkester införde Händel profana former i o.-en. Sedan följde abbé Vogler med det virtuosmässiga, på yttre effekter anlagda spel, som för lång tid medförde en o.-ens dekadans. Denna stil fick sin direkta fortsättning — tekniskt briljant men stilistiskt ofta tvivelaktig — i Liszts orgelverk, och utvecklade sig vidare inom den fransk-belgiska orgelskolan genom Lemmens, 0. Franck, Saint-Saens, Guilmant, Widor m. fl. Den romantiska Bachrenässansen under 1800-talet fick emellertid vissa konsekvenser i det tyska orgelspelet genom Men-delssohns, Schumanns och Brahms’ orgelverk. Bland tyska organister från denna tid må nämnas Berner och hans lärjunge Fr. Ad. Hesse, vidare Fr. Schneider i Dessau, J. Schneider i Dresden och A. G. Ritter samt under senare hälften av 1800-talet A. Haupt, J. E. Habert, A. Egidi och H. Rei-mann, som var lärare till Karl Straube, thomasorganist och -kantor i Leipzig, den som först framförde Regers orgelverk för allmänheten och som för vår tid har spelat en roll liknande Swee-lincks 300 år tidigare. Han har utbildat K. Hasse, W. Reimann, Fr. Heitmann, G. Ramin (hans efterträdare vid Thomaskyrkan), dansken N. O. Raasted och många andra. A. Schweitzer är visserligen utgången från den fransk-belgiska skolan (Widor) men har ändå blivit den kanske mest konsekvente företrädaren för den nya orgelrörelsen, som reagerar mot det romantiska orgelspelet. Liksom Bach 200 år tidigare förenade Reger vid 1900-talets början hela den tidigare utvecklingen i sina orgelverk. Han har blivit stilbildande för tonsättare som K. Hasse, J. Haas, J. N. David, Collum i Dresden, Ad. Busch, K. Thomas, G. Raphael m. fl.; andra t. ex. Karg-Elert och S. W. Müller har slagit in på impressionistiska vägar, medan Distler, Raasted, svenskarna D. Olson och A. G. Joelsson m. fl. i viss mån har sökt sina stilideal före Bach. Bland svenska 1. i Sverige verksamma orgelspelare ooh -tonsättare må nämnas Anders Düben d. ä. (Swee-lincks elev) och hans son Gustaf D. under 1600-talet, G. J. Londoncer och hans söner E. J. L. och G. R. L. samt Henry Johnsen under 1700-talet, Haeffner i Upsala, G. Günther i Göteborg, H. J. F. Seldener (framstående Bachspelare), G. Mankell, Wilh. Heintze, A. Lindström, Emil Sjögren, Gustaf Hägg samt av ännu verksamma Otto Olsson, Herman Lind-quist, Waldemar Åhlén, A. Runbäck, Henry Weman i Upsala, Josef Hedar i Lund, Alf Linder (sedan 1945 lärare i orgel vid Musikhögskolan) och Åke Ponthén. — Litt.: Se B. Weigl, Handbuch der Orgellitteratur (1931); H. Weman, Orgelskola I (1936); se vidare under Orgel. 28. — Musiklexikon.