867 Orgelpunkt—Orientalisk musik 868 Orgelpunkt pä, tonikans grundton (a), dominantens grundton (b) och på tonikans och dominantens grundtoner (c och d). Orgelpunkt, en. oftast i basen liggande ton, som omväxlande dissonerar och konsonerar med de över o.-en växlande ackorden. O. kan uppträda på tonikans 1. dominantens grundtoner 1. på båda samtidigt. Se Dissonans. Orgeltabulaturer. *Notker Labio betecknar i en traktat från 900-talet orgeltangenterna med bokstäverna A-—G ss. tecken för en durartad skala (se Bokstavs- och siffer-skrifter).Ien handskrift i British museum möter vi dessa bokstäver för en orgelbas med en ovanför skriven melodistämma på ett linjesystem. Därvid står vi inför början av o.-nas utveckling. Ca 100 år senare uppträdde de tidigast kända tyska o.-na, vilkas främsta minnesmärke utgöres av den blinde Nürnbergorganisten Conrad Paumanns Fundamentum organi-sandi (1452). Kort därpå försvann notsystemet ovanför orgelbasen och av dess noter kvarstod endast de rytmiska tecknen. O. användes långt in på 1700-talet, beroende på deras bekväma överskådlighet; de motsvarande vår tids partitur. Med tillhjälp av o. kunde musikledaren från orgeln 1. cembalon övervaka och dirigera utförande av ett flerstämmigt verk. Ännu Bach använde o. i sin Orgelbüchlein. — L i 11.: J. Wolf, Handbuch der No-tationskunde II (1919), W. Tappert, Sang und Klang aus alter Zeit (100 tabulaturer, 1906). Orientalisk musik är inte ett enhetligt begrepp. kineser och * japaner har sins emellan besläktade musikkulturer liksom *araber och perser. Men även det mellanliggande indiska området sönderfalla i olika musikaliska kulturkretsar. Bortre Indiens (Siarn, Indokina) och de indiska öar-nas (Bali, Java etc.) musikkulturer hör i stort sett till den östasiatiska kretsen medan Främre Indien har sin egen, i melodiskt avseende högt utvecklade musikkultur med antydan till primitiv flerstämmighet (orgelpunkter, ”rytmisk kontrapunktik” etc.) Den tidigaste (vokala) indiska kultmusiken (ett halvt årtusende före Kr.) tycks ha växlat mellan pentatonik och något slags diatonik. Från 400-talet efter Kr. gäller det nuvarande tonsystemet med oktaven delad i 22 delar (sruti), ur vilka urvalsskalor med 5 a 7 steg bildas. De ur detta tonförråd bildade tonartstyperna påminner ibland om kyrkotonernas, ibland om zigenarnas melodier. Siameser och burmaner delar oktaven i 7 lika stora tonsteg, javaneserna begagnar både en delning av oktaven i 5 lika stora delar (slendro) och en i 7 olika stora delar (pelog). — Det främre-indiska instrumentariet upptar lutor, gigor, flöjter och slaginstrument (xylofoner etc.)'; karakteristiska för Bortre Indien är slagverks- och klockorkestrar (gamelan). — I Turkestan härskar en egenartad högt utvecklad musikkultur med improviserad vokal flerstämmighet. — Litt. (indisk musik): E. Clements, Lectures on Indian music (1930); E. Rosenthal, The story of Indian music and its instruments (1929); P. Sambamoortky, The mela-karta janya-raga (1929); D. Rudhyar, The rebirth of Hindu music (1928); B. Breloer, Die Grundelemente der altindischen Musik (diss. 1922); O. Abraham och E. Hornbostel, Phono-