869 Orkester 870 graphierte indische Melodien (1904)>; (bortre-indisk musik) : J. Kunst, Hindoe-javaansche Muziekinstr. (1927) och De Toonkunst van Bali (1925); L. Henslowe, The Folklore of Borneo (1925); C. Sachs, Die Musikinstru-mente Birmas und Assams (1917); C. Stumpf, Tonsystem und Musik der Siamesen (Beiträgezur Akustik und Mu-sikwissenschaft 3, 1898). Orkester (gr. or-che'stra dansplats [på teatern]), fr. o. m. den första operateaterns tid (Venedig 1637) den avbalkning framför scenen, där instrumentalensemblen hade sin plats. Så småningom benämndes varje instrumentalensemble med vissa stämmor koriskt besatta för o. Den tidigaste ensemblemusiken var avsedd för körer med instrument av samma slag men olika storlek (familjer av gambor, flöjter, basuner, lutor etc.). Även om det tillfälligtvis kunde förekomma, att man i brist på annat lät en gamba inträda i flöjtkören etc., kan man inte tala om o.-musik i egentlig mening förrän i samband med den vene-tianska skolan mot 1500-talets slut, när G. Gabrieli i kyrkan San Marco lät flera instrumentkörer samverka (tutti) 1. omväxla med varandra (gruppväxling). Fr. o. m. Monteverdi fick o.-n stor betydelse i operan för be-ledsagning av körerna och för instrumentala för- och mellanspel, för tonmålningar på scenen (storm- och krigsscener etc.) samt fr. o. m. Lully för baletten. (Solo- och ensemblenumren beledsagades däremot inte av orkestern utan av generalbas med ett 1. två obligatinstrument.) I denna o. blev den fyr- 1. femstämmiga stråkstyrkan den klangliga bakgrunden, lutgruppen försvann och biåsarna inskränkte sig oftast till en trio bestå- Tysk orgeltabulatur från 1600-talet. ende av två oboer och en fagott. Trumpeter och horn förekom endast tillfälligtvis (i storm- 1. krigsscener) och basuner ss. förstärkning av körerna. Oboerna fördubblade i tuttit första och andra violinerna och fagotten basstämman, men denna blåsargrupp kunde också bryta sig ut och bilda en solistisk grupp särskilt i dansernas alternativsatser (jfr Trio 2). Principen att låta en solistgrupp bryta sig ut ur o.-tuttit fick f. ö. stor betydelse i o.-kompositionen under högbarocken (seConcerto g ross o). Man kan under denna tid med avseende på stämmornas disposition urskilja två principiellt skilda o.-typer, dels den franska med upp till fem självständiga stråkstämmor (två violin-, två altviolin- och en basstämma, som spelades av violonceller och kontrabasar i oktaver), dels den italienska, där de båda violinstämmorna följde varandra i prim, oktav, ters 1. sext och altviolin, violoncell och kontrabas följde varandra i oktaver. För mellanstämmor-na svarade generalbasinstrumentet. I båda dessa o.-typer hade biåsarna samma funktion, nämligen att antingen förstärka vissa av stråkorkesterns stämmor i enklang 1. oktav 1. bilda kontrasterande solistiska grupper. Såväl stråk- som biåsinstrument