871 Orkester 872 K äv/Ci \k- Titelbild till Prætorius’ Syntagma musicum, del II, 1620. kunde vara koriskt besatta. Den nya instrumentalstilen, som uppträdde med mannheimskolan på 1730-talet fick också sin inverkan på o.-n och dess disponering, även om den nya o.-stilen inte nådde sin fulla utveckling förrän hos den mogne Haydn. Här hade generalbasinstrumentet försvunnit ur o.-partituret (även om det ända fram mot sekelskiftet spelade en viss roll ss. dirigeringsinstrument). Stråkorkestern disponerades oftast på sådant sätt, att första violinstämman svarade för melodiföringen, violoncell och kontrabas för basföringen och andra violin och altviolin för de harmoniskt och rytmiskt utfyllande mel-lanstämmorna. Biåsarna kunde förstärka o.-tuttit genom liggande 1. metriskt uppdelade harmoniutfyllande toner 1. genom förstärkning i enklang 1. oktav av melodi- och basstämmorna, men de kunde också ha solistiska partier 1. bilda mot tuttit, stråko.-n 1. mot varandra kontrasterande grupper. Besättningen var vid denna tid en koriskt besatt stråkorkester med solistiska blå-sare (1 a 2 flöjter, dubbelt besatta oboer, fagotter, horn och stundom trumpeter samt två pukor, oftast stämda i toni-kans och dominantens grundtoner). Klarinetterna, som redan hos Gluck uppträtt i opera-o.-n, förekommer hos Haydn och Mozart endast sporadiskt och först med Beet-hoven blir de ordinarie instrument i sym-fonio.-n. Basunerna (alt-, tenor- och bas-), som även de tillhörde operao.-ns besättning upptogs av Beethoven tillfälligtvis i symfoni o.-n, och hornens antal utökades till fyra. Denna besättning blev sedermera den normala symfonio.-besättningen under hela romantiken. I högromantikens o. infördes fr. o. m. Berlioz engelskt horn och kontrafagott (som dock tillfälligtvis förekommit även hos Beethoven), harpa och tuba samt hela slagverksgruppen, senare utökades antalet horn ofta till 6 1. 8, trumpeterna till 3 1. 4 etc.; Wagner införde i opera-o.-n kontrabasunen och en kvartett valthornstubor (i symfonio.-n fr. o. m. Bruckner). Jätteo.-n begagnades inte längre enbart för erhållande av mass-verkningar utan förfinades samtidigt nästan in absurdum för utvecklingen av klangpaletten till de mest subtila kammarmusikaliska verkningar (Mahler och R. Strauss). Ss. en reaktion mot den högro-