875 Orpheus och Eurydice—Ottoson 876 Glucks Orfeo ed Euridice (1762), roligast är Crémieux-Offenbachs Orphée aux Enfers (1858). Bland operor från senare tid över O.-sagan må nämnas *Malipieros Orfeide (1922). På Lejonkulans teater i Stockholm uppfördes 1687 en tragedi 0. av Johan Celsius. Orpheus och Eurydice (Orfeo ed Euridice), opera av *Gluck, texten av F. R. *Calzabigi (sv. övers, av Ad. Fr. Risteil efter P. L. Molines franska version), uppf. f. f. g. i Wien 3/10 1762, i Stockholm 11/5 1786; 1/1 1944 spelad 136 ggr i Stockholm. Ortrud, mezzosopranparti i Wag-ners opera *Lohengrin. Oscär, Anna Dorothea, f. Thulin (i första giftet H e 11 s t r ö m), 1875 —1915, operasångerska (sopran), elev av I. *Dannström och Signe *Hebbe, var från 1892 engagerad vid Stora teatern i Göteborg, senare vid Vasa-teatern i Stockholm, debuterade vid Kungl. Teatern 1895 och var från 1896 engagerad där. Roller: Anna i Friskytten, Elvira i Don Juan, Julia i Romeo och Julia, Mimi i Bohème, Marie i Regementets dotter m. fl. Hon var även verksam som konsertsångerska och företog flera turnéer i U. S. A. — Hennes make i andra giftet Martin O., 1879—1921, var operasångare (baryton), debuterade 1903 och var från 1904 anställd vid Kungl. Teatern (Onegin, Wolf ram i Tann-häuser, Figaro i Barberaren, Scarpia i Tosca, Jago i Otello, Beckmesser i Mästersångarna, Sebastiano i Låglandet m. fl.). Tillsammans med sin maka företog han konsertturnéer i U. S. A. och Sverige. Osmi'n (bassa), basparti i Mozarts opera *Enleveringen ur seraljen. Ossla (it.) ”eller också”, brukar i nottext utmärka valfritt alternativ. Ostina'to (it.) ”envis”; bas so o. ”envis bas”, en ständigt upprepad basfigur över vilken harmonier, melodier och kontrapunktiska stämmor växlar; m e 1 o d i a o., ett ständigt upprepat melodiskt motiv över växlande harmonier och basar. Jfr Passacaglia och Chaconne. Otello, opera av Verdi, texten av A. Boito (sv. övers, av Helmer Key), uppf. f. f. g. i Milano 5/2 1887, i Stockholm 27/5 1890. Othzén, Carl-Oscar Adolf, f. 5/11 1891, kördirigent, studerade sång för Gillis Bratt, Carl Richter och Torsten Lennartsson och avlade sina examina vid konservatoriet i Stockholm. Fr. o. m. 1920 musiklärare vid Stockholms folkskolor och sedan flera år ledare för den av honom bildade Bromma gosskör har O. varit verksam som dirigent för Dalakören i 22 år och i Stockholms allmänna sångförening i 17 år och är kantor och kördirigent i Oscars kyrka sedan 1926. Ottava (it.) se Oktav. Ottava bassa (it.), Sva bassa anger i nottext, att ett avsnitt skall spelas en oktav lägre än det är tecknat ; c o 11’ 8 v a bassa anger att ett avsnitt skall fördubblas i sin underoktav. Ottoson, David, f. 27/7 1892, tonsättare, studerade i Gävle för J. O. Lindberg och senare Ruben Liljefors, vid konservatoriet i Stockholm för E. Ellberg (organistexamen 1912) samt för Helmer Alexandersson. Han har komponerat orkestersviter, konsertuvertyr, symfoniska dikter (Islossning, Batseba, Atis och Camilla, Ljungby horn), Norrlandsrapsodi, fagott-, violoncell- och pianokonsert, svit för blåsarkvintett, Introduktion och fuga för träblåsare samt operetterna Miss Miami (f. f. g. 1934, i Helsingfors 1937) och Prinsessan av Ekvatorn sam4- underhållningsmusik. Ottoson, Elvin Henrik, f. 4/4 1880, operettsångare (baryton), har studerat sång för Ruben Liljefors och Sven Nyblom, debuterade 1908 på Fredriksbergs Theater i Köpenhamn som van Flöjt i Miss Hook of Holland, engagerades samma år vid Operettteatern (f. d. östermalmsteatern), därefter vid Albert Ranfts resande lyriska avdelning och vid Oscarsteatern (1913—26). 1931—32 var han engagerad vid Odéonteatern och 1933 —35 åter vid Oscarsteatern. O. har även varit ledare för teaterturnéer i landsorten och gästspelat vid olika scener i Sverige, Norge och Finland samt företagit konsertresor tillsammans med sin fru (Märta O.). Bland hans roller må nämnas titelpartierna i Don Cesar, Farinelli, Greven av