881 Paisiello—Palestrina 882 fattade utom en fantastisk passageteknik på hela gripbrädan, spel på en sträng, alla former av två- och fler-stämmigt spel, flageoletter och dub-belgreppsflageoletter, även vänster-handspizzicato och alla de eleganta stråkarterna. Men utom dessa fantastiska virtuoskonster hade han i sitt spel och i sitt uppträdande någonting demoniskt, som satte publikens fantasi i rörelse. Hans tvivelaktiga karaktärsegenskaper (girighet, misstänksamhet, spelpassion etc.) gav en viss sannolikhet åt de fantastiska rykten, som var i svang om honom och som han själv understödde. Allt detta till trots saknade han inte mänskliga känslor. Sin son med sångerskan Antonia Bianchi ägnade han den ömmaste omvårdnad. Denne blev också arvtagare till den betydande förmögenhet (nära 2 millioner frs) han efterlämnade. — Även om P. inte föraktade lättköpta medel för att förbluffa sin samtid, torde den omständigheten, att musiker som Chopin, Liszt och Schumann lät sig förtrollas av demonin i hans cantilena, tala för hans konstnärliga egenskaper. Som kompositör har han efterlämnat betydande verk för violin. Främst står hans capricci per violino solo op. 1 (ny uppl. av Flesch), de båda violinkonserterna op. 6 Ess-(D-)dur (ny uppl. bl. a. av Marteau) och op. 7 h-moll (”a la clochette”, ny uppl. av bl. a. J. Manén), Moto perpetuo op. 11, variationsverken Le streghe op. 8, Carneval de Venice op. 10, och över Non piü mesta op. 11, Di tanti pal-piti op. 13 m. fl., 12 sonater för violin och gitarr och 6 kvartetter för violin, viola, gitarr och violoncell. — Littr. L. Day, P. (eng. 1929); J. G. Prodhomme, P. (1907 i Musiciens cé-lèbres); J. Kapp, P. (ty. 1928); E. Istel, P. (ty. 1919). Paisiello (Paèsiello), Giovanni, 1740—1816, italiensk kompositör, studerade 1754—59 i Neapel för bl. a. Durante vid konservatoriet, där han blev hjälplärare, började komponera kyrkomusik men gjorde sig från 1763 snabbt bekant genom sina buffaoperor, var 1776—84 hovkapellmästare hos Katarina II i Petersburg, senare även hos konungen av Neapel, Niccolö Paganini. Teckn. av J. A. D. Ingres, kallades 1802 till Paris av Napoleon Bonaparte, återvände 1803 till Neapel, där han stod i tjänst hos Joseph Bonaparte och Murat, vilket hade till följd, att han avsattes av Bourbonerna 1816. Av hans mer än 100 operor hade flera stor framgång, däribland Il Barbiere di Seviglia (1782), vilken text han tonsatte 34 år före Rossini, och han hade som musikalisk karaktärsskildrare stort inflytande på bl. a. Mozart (som även personligen stod honom nära). Han skrev vidare kyrkomusik (däribland en värdefull Passion), symfonier, pianokonserter, stråk- och pianokvartetter m. m. — L i 11.: G. C. Speciale, G. P. (it. 1931); P. Petrosellini, Il barbiere di Seviglia di G. P. (1932). Pajazzo (I Pagliacci), opera av Leoncavallo till egen text (sv. övers, av Ernst Wallmark), uppf. f. f. g. i Milano 21/5 1892, i Stockholm 28/9 1893, 1/1 1944 spelad 371 ggr i Stockholm. Palestri'na, egentl. Giovanni Pierluigi da P., f. (sannolikt) 1525 i staden Palestrina (det gamla Praeneste, därav den tidigare vanliga benämningen Praenestina), d. 2/2 1594 i Rom, den katolska kyrkomusikens störste mästare, var till 1539 elev av Firmin le Bel och R. Mallapert och samtidigt (1537—42) korgosse vid Santa Maria Maggiore i Rom. Han verkade 1544—51 ss. organist och