907 Per Svinaherde—Peterson-Berger 908 Per Svinaherde, opera av I. Hallström, texten av Henrik Christiern-son, uppf. f. f. g. 29/12 1887. Pesa'nte (it.) ”tungt”. Peters, C. F., musikförlag i Leipzig, uppkallat efter bokhandlaren C. F. P. (d. 1827), som köpte den 1800 grundade Bureau de musique av Hoff-meister und Kühnel. Firmanamnet Edition P. infördes av firmans chef dr Max Abraham (1831—1900), som även grundade Jahrbuch der Musik-bibliothek Peters. Peterson-Berger, Olof Wilhelm, f. 27/2 1867, i Ullånger (Västernorrl. län), d. 3/12 1942 på Frösön vid Östersund, tonsättare och musikskriftställare, blev efter studentexamen i Umeå 1885 elev vid konservatoriet i Stockholm 1886, där han 1889 avlade organistexamen, bedrev musikstudier i Dresden 1S89—90 och var 1892—94 lärare i pianospelning och musikteori vid Dresdner Musik-Schule, verkade 1895—1908 och 1911—30 som musikkritiker i Dagens Nyheter (märket -t-, senare P.-B.) och 1908—10 sceninstruktör vid Kungl. Teatern ; bodde, sedan han avträtt från sin befattning vid Dagens Nyheter, i sin villa Sommarhagen på Frösön. — Som tonsättare är P.-B. främst lyriker. Åtskilliga av hans sånger för en röst med piano (från op. 3 1887; till texter av Karlfeldt, Heidenstam, Strindberg, Fröding, Bo Bergman, egna texter, Björnson, Drachmann, Jacob-sen, Nietzsche och många andra), hans manskvartetter och kanske framför allt hans pianolyrik (särskilt samlingarna Frösöblomster op. 16, 1896, nya samlingar 1900 och 1914, Fyra danspoem 1900, I somras 1903, Soli-tudo och ytterligare ett 15-tal samlingar jämte enstaka pianostycken) har nått en nästan exempellös popularitet. — Av hans fem symfonier (nr 1 B-dur, Baneret, komponerad 1889— 90, fullbordad 1903, omarb. 1932—33, f. f. g. Stockholm 1904, nr 2, Ess-dur, Sunnanfärd, 1910, f. f. g. Göteborg 1911, nr 3 f-moll, Same-Ätnam (Lappland), 1913—15, f. f. g. Kungl. Teatern 1917, nr 4 A-dur, Eolmia, 1929, f. f. g. Stockholm 1930, nr 5 h-moll, Solitudo, 1932—33, f. f. g. Stockholm 1934), och en rad orkestersviter har särskilt Lapplands-symfonin, i vilken han har utnyttjat motiv ur lappländsk musik, väckt uppmärksamhet. Dock är han som orkesterkomponist mycket omstridd. Med sina musikdramatiska verk (sagospelet Lyckan 1903, Ran, 1899—1900, f. f. g. Kungl. Teatern 1903, Arnljot, 1907—09, f. f. g. Kungl. Teatern 1910, det ”musikaliska lustspelet” Domedagsprofe-terna, 1912—17, f. f. g. Kungl. Teatern 1919, omarb. 1928—35, Adils och Elisiv, 1921—24, f. f. g. Kungl. Teatern 1927) har han vunnit både hängivna beundrare och arga belackare. Han sökte i dessa verk skapa ett svenskt musikdrama, delvis med Wagner som stilistisk förebild. På Kungl. Teaterns repertoar står ännu med jämna mellanrum Arnljot och — om än ej så ofta — Domedagsprofeterna. Adils och Elisiv lär ha fallit igenom på grund av dålig instudering. Hans i alla avseenden bästa verk är emellertid de båda sonaterna för violin och piano (nr 1 e-moll op. 1, 1887, och nr 2 G-dur, 1910) samt violinkonserten (fiss-moll, 1928, f. f. g. Stockholm 1929). Trots vissa formella brister visar han i dessa verk ett konstnärligt allvar och delvis även en fantasiflykt, som höjer dem över hans övriga alstring i de stora formerna. -— P.-B: s starkaste sida är harmoniken, som visserligen rör sig med ett på det hela taget välkänt högromantiskt klang-och kadensmaterial. Detta material behandlar han med stark fantasi och med ett fint sinne för klangliga kvaliteter. Hans melodik är oftast lättfattlig och lättflytande och har en starkt personlig egenart. Tyvärr förstör stundom triviala episoder hans ofta originella melodiska personstil. Hans svagheter som skapande musiker var dock huvudsakligen av teknisk och formell art. Fakturen är inte alltid sober och formen saknar i de stora verken stundom den dramatiska spänning, som fordras för att intresset skall kunna hållas levande genom hela verket. Han var främst lyriker även i sina dramatiska verk. Hans försök att skapa en svensk talsångs-stil kan inte heller sägas ha fallit väl ut. — Om P.-B:s musikaliska stil hade sina skönhetsfläckar, var han