909 Peterson-Berger 910 Wilhelm Peterson-Berger. desto mera lysande som språkkonstnär. När det gäller uttryckets slagkraft, ordens valör och en fantasifull behandling av sitt modersmål (f. ö. även tyska språket, som han behandlade med stor skicklighet) kan han faktiskt jämföras med sin samtids bästa författare. Utom texterna till sina musikdramatiska verk och till sina kantater (vid Umeå stads 300-årsjubileum, 1922, vid Kungl. Teaterns 150-årsjubileum, 1923, och till 250-årsminnet av Frösö trivialskolas instiftelse, 1929) har han skrivit en rad polemiska och musikkulturella skrifter, däribland Svensk musikkultur (1911) och Richard Wagner som kulturföreteelse (1913) samt har dessutom verkställt en rad förträffliga, från språklig synpunkt ofta utsökta översättningar (R. Wagners skrifter i urval, 1901, och Tristan och Isolde, 1908, Fr. Nietzsche, Tragediens födelse, 1902, och Så talade Zarathustra, 1919, G. Kellers Romeo och Julia från byn, 1919, samt Quinaults Armida). Under sin långa tid som musikkritiker publicerade han utom ett otal recensioner (P.-B.-recensioner, glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896—1923, 2 delar, 1923) under årens lopp talrika uppsatser i musikestetiska ämnen, därtill en rad ofta spirituella resebrev och reflexioner i olika ämnen (filologi, resebeskrivningar, politik m. m.). Som musikkritiker var han starkt subjektiv, hade svårt att skilja person och sak men kunde när han var som bäst ge lysande karakteristiker. Dock torde hans betydelse ha överdrivits i hög grad. Han torde ingalunda ha varit vare sig det orakel 1. den skadegörare hans devota beundrare 1. fiender föreställde sig. Hans recensioner kunde möjligen betraktas som stilistiska konstverk men knappast som vägledning för den stora musikpubliken. — Litt.: W. P.-B. Festskrift den 27 febr. 1937, redig, av E. Arbman, S. Beite, G. Morin och E. Rosenborg, med bidrag belysande olika drag i P.-B:s