911 Pettersson—Pfitzner 912 Hans Pfitzner, verksamhet av Bo Bergman, O. Rabe-nius, S. Beite, I. Oljelund, Curt Berg, J. A. Selander, H. G. Pihl, F. Ege, F. H. Törnblom, J. Norrby, Gottfr. Berg, S. E. Svensson, T. Fogelqvist, Bertil Carlberg, R. G:son Berg, L. Wahlberg samt en utförlig bibliografi över P.-B:s musikaliska och litterära verk (1937); Curt Berg, Vinterdagar på Sommarhagen (MV årg. 1 1945 nr 2). Pettersson, Axel William, f. 3/9 1899, pianist, studerade i Stockholm vid Gerda von Sydows musikinstitut, senare under 6 år för G. Boon och i Berlin för Arthur Schnabel, är sedan 1931 av Nordiska museet anställd som kapellmästare på Skansen, där han gjort sig känd som en förträfflig ensemblepianist och ackompanjatör, i vilka egenskaper han även ofta framträtt i radio. Pezzo (it.) ”stycke”; p. sinfo-n i c o, symfonisk sats. Pfitzner, Hans. f. 5/5 1869 (i Moskva av tyska föräldrar), tysk komponist, studerade för Kwast och Knorr vid Hochs konservatorium i Frankfurt a/M. samt för Hugo Rie-mann, var 1892—93 lärare vid kon-servatoriet i Koblenz, 1894—96 volontär, sedan andre kapellmästare vid Stadsteatern i Mainz, blev 1897 lärare i komposition och dirigering vid Sterns konservatorium i Berlin, från 1903 även kapellmästare vid Theater des Westens, dirigerade 1907—08 Kaimorkestern i München, blev 1908 stadsmusikdirektör, konservatoriedi-rektör och (till 1916) även operadirektör i Strassburg (professor 1908), var 1919—20 dirigent för Konzertverein i München (generalmusikdirektor 1920), 1920—29 ledare för en mästar-klass i komposition vid akademin i Berlin och blev 1930 professor vid akademin för tonkonst i München. Han framträder fortfarande ofta som gästdirigent. Av de tyska komponister, som har utgått från Wagner, är P. jämte R. Strauss den mest betydande. Från denne skiljer han sig dock väsentligt i många avseenden. Från den yttre in-strumentatoriska glansen avstår han, söker sig i stället ut på djupet, till det innerliga, det mystiska, till det symboliska. Utom Wagner är Schumann hans stilistiska förebild. Han har emellertid sammansmält dessa sinsemellan disparata stilarter till en helhet och bildar på denna grundval en personstil, kärvt egenartad, och trots dess romantik starkt nutidsbeto-nad. Han har skrivit operor (legenden Der arme Heinrich, 1891—93, Die Rose vom Liebesgarten, 1897—1900, Palestrina, till egen text, 1912—-15, Das Christelflein, 1917, Das Herz samt musiken till Ibsens Gildet paa Solhaug och till Kleists Käthchen von Heilbronn, 1905), balladerna Herr Oluf för baryton och orkester, 1891, Die Heinzelmännchen för bas och orkester samt andra sånger med orkester och med piano, körverk, violinkonsert h-moll op. 34, 1924, pianokonsert Ess-dur op. 39 (1923), kammarmusik (violoncellsonat fiss-moll op. 1, violinsonat op. 27, 1922, pianotrio F-dur op. 8, 1896, stråkkvartett D-dur op. 13, 1902—03, pianokvintett op. 23, 1908, stråkkvartett ciss-moll op. 36, 1925, omarbetad till symfoni 1932), orkesterverk m. m. P. har ofta i skrift dragit i härnad för sina estetiska ideal, t. ex. i den mot Busoni riktade Futuristengefahr (1917). Mot Paul Becker skrev han Die neue Ästethik der musikalischen Impotens (1920), mot ”geistreiche” dirigenter och regissörer Werk und