913 Piangendo—Pianomusik och pianister 914 Wiedergabe, Bühnentradition, Roman-tisches m. m. Av hans samlade skrifter utkom 1927 bd 1 och 2 (ny uppl. 1934) och bd 3 1929. Hans regiböcker från Strassburgtiden har utgivits av E. Mehler. — Litt.: W. Abendroth, P. (2 bd 1935); W. Lütge, H. P. (1924); E. Kroll, H. P. (1924); A. Seidl, H. P. (1920); Pfitznerheft des Bühnenvolksbundes 1921, Festschrift der Pfitznerwoche (1930); vartill kommer talrika stilkritiska och polemiska uppsatser. Piangendo [-djä'ndå] (it.) ”gråtande”, klagande. Pianino, diminutivform av piano. alltså litet piano, den vanliga klaver-typ med vertikalt löpande strängar, som från 1870-talet och ända in i vår tid har varit det populära heminstrumentet. P.-ts yttre form går tillbaka på äldre cembalotyper ss. klavicythe-rium. Pianissimo (it.), nyansbeteckning för ”mycket svagt”, förkortas pp-, ”extra pianissimo” förk. ppp. Piano (it.) ”svagt”, nyansbeteckning, förkortas oftast p., i äldre notskrift Pian. Pianoforte (it., hette på sv. tidigare ofta fortepiano, numera oftast piano, ty. Hammerklavier 1. Klavier) den typ av klaver- (tangent-)instrument där strängarna anslås med hammare (i motsats till (clavi-)cembalo, där tonen frambringas genom stift som knäpper på strängarna) uppfanns av B. Cristofori 1709, förbättrades under 1700-talet av G. Silbermann och Chr. Schröter, hade ursprungligen läderklädda hammare och fjädrande utlösning (som kastade tillbaka ham-rarna). Denna typ förbättrades väsentligt av J. A. Stein och hans svärson Streicher, som blev skapare av den s. k. wienerflygeln. Detta instrument trängde mot 1700-talet nästan helt ut cembalon som solo- och ensembleinstrument. Senare uppfinnare pä p.-mekanikens område var Broad-wood i London (”engelsk mekanik”), Seb. Érard i Paris (repetitionsmeka-nik genom dubbel utlösning, 1823), A. Babcock (gjutjärnsramen, förbättrad 1855 av Heinrich E. Steinway i New York) och Wornum (1926). Senare förbättringar har gjorts av firmorna Bechstein i Berlin, Blüthner i Leipzig, Steinway i New York, Grotrian-Stein-weg i Braunschweig och Ibach i Barmen. Ang. sv. pianofirmor se Förenade Piano - och Orgelfabriker. — För konsertbruk och i större rum är flygeltypen av p. sä gott som oundgänglig; som heminstrument förekommer övervägande den upprättstå-ende pianinotypen. Den äldre taffel-typen är numera praktiskt taget försvunnen. I stället har på senare tid en miniatyrtyp, ”minipiano”, börjat tränga igenom. — Litt.: Rosamond Harding, The pianoforte 1709'—1851 (1932); J. Goebel, Grundzüge des modernen Klavierbaus (3 uppl. 1925); C. Sachs, Das Klavier (1922); Blüthner och Gretschel, Lehrbuch des Piano-fortebaues (2 uppl. 1909); H. Brunner, Das Klavierklangideal Mozarts und die Klaviere seiner Zeit (1933). Pianokvartett, kammarmusikensemble oftast med piano, violin, viola och violoncell (Mozart, Beethoven, Sdhubert, Mendelssohn, Schumann, Brahms m. fl.). Pianokvintett, kammarmusikensemble med piano, 2 violiner, viola och violoncell (Schumann, Dvorak, Brahms, Beger m. fl.), piano, violin, viola, violoncell och kontrabas (Schu-berts ”Forell-k.”) 1. med piano och 4 blåsare (Beethovens op. 16). Pianomusik och pianister. Under hela 1700-talet skilde man inte uttryckligen mellan cembalo-, klavikord-och pianofortemusik. Troligtvis spelade man t. ex. Albertis och Zipolis klaverstycken omväxlande på cembalo, klavikord och piano, liksom ännu Phi-lipp Emanuel Bachs och Johann Christian B:s. Om Haydns, Mozarts, Beethovens och de samtida mindre wien-mästarnas klaversonater och kammarmusik med klaver kanske oftast redan var tänkt för piano (Wiener-Hammer-klavier) så får man gå ända till 1818, innan Beethoven uttryckligen betecknar sin sonat op. 106 som Sonate für das Hammerklavier. Att redan Cle-menti (1746—1832) skrev uteslutande med tanke på pianofortets tekniska möjligheter liksom hans berömda elever J. B. Cramer, John Field, A. Klengel, L. Berger, Moscheles och Kalkbrenner, står utom allt tvivel.