915 Pianomusik och pianister 916 Detsamma torde vara fallet med Mo-zarts lärjunge J. N. Hummel (lärare till bl. a. J. van Boom, som under lång tid venkade i Stockholm) och Beetho-vens elev Czerny (lärare åt bl. a. Liszt). Deras tekniska och klangliga (t. ex. de trånga lägena ända ner i stora oktaven) fordringar var avpassade efter den lätta wienertypen, vilket även var fallet med J. W. Hässlers, Webers och Schuberts p. När den 12-årige Liszt i Paris fick lära känna Érards nya repetitionsmekanik skapades förutsättningarna för den nya pianostil, för vilken han själv blev den förste och mest lysande företrädaren. Den nya typen fordrade större tangenttryck och (på grund av den massiva klangen) vidare lägen. Den blev också förutsättningen för den nya art av virtuositet som Liszts verk fordrade. Den liksvävande temperaturen, som äntligen hade slagit igenom, möjliggjorde också den obegränsade module-ringen (även sådan genom enharmonisk förväxling) mellan alla tänkbara tonarter. Även denna friare harmonibehandling blev typisk för Liszts p. liksom för Chopins och Schumanns, pianots båda största lyriker. Medan Hummels elev Thalberg, Hünten och dennes elev Herz m. fl. ännu till-lämpade den äldre tekniken anslöt sig Clara Schumann, Jensen, St. Heller, Volkmann, Kirchner, Henselt, F. Hil-ler, C. Reinecke m. fl. till Mendels-sohns och Schumanns stil, som utan tvivel förutsatte den nya Érardfly-geln. Som lärare kom Liszt att göra sin största insats under den senare hälften av sitt liv, men så har också hans lärjungar i första 1. andra led verkat ända in i våra dagar. Till hans direkta elever hörde Reisenauer, Hans von Bülow, Friedheim, d’Albert, Siloti, Rosenthal, Teresa Carreno, Sauer, Stradal, C. Ansorge, Stavenhagen o. a.; till dem som spelade och komponerade i hans anda må nämnas bröderna Anton och Nicolai Rubin-stein, F. Busoni, A. Schnabel, Edw. Fischer, W. Backhaus, Arthur Rubin-stein och I. Friedman (av vilka de fem sistnämnda ännu hör till samtidens mest betydande pianister). Brahms’ och kanske ännu mera Regers pianoverk fordrar en särskild, ”opia- nistisk” spelstil, som ställer stora fordringar på såväl teknik som klangfantasi. Den förres produktion på området har emellertid i våra dagar införlivats med varje pianists repertoar, liksom Tjajkovskijs, Rachmaninovs, Griegs, Saint-Saens1’, César Francks, Faurés, Dohnånyis m. fl. Regers verk (som sånär som på pianokonserten har kammarmusikalisk prägel) odlas av ett fåtal, däribland Frida Kwast-Hodapp och Rudolf Serkin. Den färgstarka anslagsteknik som fordrades av Chopinspelarna (Pachmann, Paderewski, Elinson, Gieseking, Cortot, Sme-terling, Brailowski, Koczalski och den kanske största av alla nu levande pianister: Horowitz, alla så när som på de båda förstnämnda ännu i livet) har lätt anpassat sig efter de krav som ställdes på dem av den impressionistiska stilens mästare (Debussy, Ravel, 0. Scott, Skrjabin, Szymanowski, de Falla, Albeniz, Karg-Elert m. fl.). Den expressionistiska stilen (Schönberg, Stravinskij, Prokofiev, Bartök, Pou-lenc, Hindemith o. a.) har i mindre grad lockat de konserterande pianisterna. Den benägenhet till specialisering (”Bach-, Mozart-, Beethoven-, Chopin-, Liszt- etc. pianister”) som ännu för ett par årtionden sedan visade sig är nu på väg att försvinna. Man har numera blivit van att förutsätta stilistisk universalitet av alla pianister. — Utom redan nämnda pianovirtuoser må slutligen nämnas ännu några av internationella mått som under det andra världskriget framträtt i vårt land, nämligen av kvinnliga Lubka Kolessa, Annie Fischer, France Ellegaard, Lily Barånyi och av manliga Victor Søhiøler. — Av svenska tonsättare som skrivit verk för pianosolo 1. ensemble med piano må nämnas Olof Ählström (sonater m. m.), Fr. Berwald (pianokonsert, kammarmusik), L. Norman (kammarmusik), Emil Sjögren (sonater, pianolyrik), Peterson-Berger (pianolyrik m. m.), Gustaf Hägg (pianolyrik m. ml, Stenhammar (pianokonserter m. m.), Lennart Lundberg (pianolyrik), R. Liljefors (pianokonsert m. m.), Alfvén (pianolyrik), Nat. Berg (pianokonsert m. m.), Ad. Wiklund (pianokonserter m. m.), E. Kallstenius