- Project Runeberg -  Bonniers illustrerade musiklexikon /
917-918

(1946) [MARC] Author: Sven E. Svensson, Erik Noreen - Tema: Reference, Music
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pianotrio ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

917 Pianotrio—Pick-Mangiagalli 918 (pianokonsert m. m.), H. Mankell (pianokonsert, pianolyrik m.m.). Ture Rangström (ballad, pianolyrik m. m.), Atterberg (pianokonsert m. m.), S. von Koch, Josef Eriksson (pianolyrik m. m.), H. Rosenberg, L. E. Larsson, Gunnar de Frumerie (pianokonserter m. m.), Ingemar Liljefors (pianokonsert m. m.), Dag Wirén, Erland von Koch, Hans Leygraf m. fl. Bland svenska och i Sverige verkande utländska pianister märkes Thomas Byström (1772— 1839), J. van Boom (1807—72), Cho-pineleven Fanny Ståhl, Oscar Byström, Hilda Thegerström, Richard Andersson (grundare av den berömda musikskolan), Lennart Lundberg (mångårig pianolärare vid konserva-toriet), R. Liljefors, W. Stenhammar, Märta Ohlson, Karl Wohlfart, Sigrid Carlheim-Gyllensköld, Kerstin Strömberg, bröderna V. och Ad. Wiklund, A. Haquinius, Natanael Broman, E. Skarby, Astrid Benvald, Olof Wibergh (pianolärare vid Musikhögskolan), W. Witkowsky, Stina Sundell, Ingrid Kjellström, Gunnar de Frumerie, Fri-thiof Kjellberg, den förträfflige pedagogen G. Boon och hans elever Stig Ribbing, Axel Pettersson, Hans Leygraf, Tore Wiberg, Herbert Westrell, Sven-Gunnar Andrén, Ingmar Bengtsson och Dagmar Nordenfelt, vidare Gunnar Hahn, Yngve Flycht, Greta Nilsson oc Märta Greta Eriksson. — Litt.: Weitzmann-Seiffert,Geschichte der Klaviermusik (2 bd 1899 ff.); W. Niemann, Das Klavierbuch (5 uppl. 1920); A. Brugnoli, La musica pianis-tica italiana (1933); H. E. Krehbiel, The pianoforte and its musik (1911)'; J. S. Shedlock, The Pianoforte-sonata (1905); H. Westerby, The history of pianoforte music (1924); H. Engel, Die Entwickelung des deutschen Kla-vierkonserts1 (1927). Pianotrio, kammarmusikensemble oftast med piano, violin och violoncell (Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert, Mendelssohn, Schumann, Brahms och många andra), i undantagsfall med piano, violin och valthorn (Brahms’ ”horntrio”), piano, klarinett och viola (Mozart), piano, klarinett och violoncell (Beethoven, Brahms m. fl.). Piatigorsky, Gregor, f. 20/4 1903, ryskfödd violoncellist, utbildad för bl. a. A. Kinkulkin i Leipzig, betraktas med rätta som en av samtidens största virtuoser på sitt instrument. P. är numera verksam i London. Piatti (it.) ”tallrikar”, bäcken. Piccini [pit<$i'ni] (Piccinni), N i -co la, 1728—1800, italiensk kompositör, studerade från 1742 vid Conser-vatorio San Onofrio i Neapel (*Leo och *Durante), kallades 1776 av drottning Marie-Antoinette till Paris, där han från början hade stor framgång med sin opera Roland (1778). I en häftig presskampanj — den beryktade striden mellan Gluckister och Picci-nister — kunde P.-s anhängare i längden inte hävda sig (jfr G 1 u c k). 1784 blev han professor vid École royale de chant et de déclamation. Denna ställning måste han dock uppge på grund av revolutionen. Till 1798 verkade han sedan vid hovet i Neapel men återvände därefter till Paris som en av inspektörerna för konservatoriet. — Med sina 127 operor intar P. en framstående ställning inom den senare neapolitanska operakonsten. Hans gestaltning av operans aktfinal blev av betydelse för Mozarts operakomposition. Trots motsättningen till Gluck — för vilken han f. ö. hade den allra största aktning både som konstnär och människa — synes han i sina senare arbeten ha tagit intryck av hans stil. — Litt.: Verkförteckning i Rivista musicale italiana (1901), A. della Corte, P. (it. 1928), H. Abert, P. als Buffokomponist (Petersjahrbuch 1913), P. la Rotella, N. P. (it. 1928), H. de Curzon, Les dernières années de P. ä Paris (1890). Piccoloflöjt (it. flauto piccolo, ot-tavino), den minsta av tvärflöjterna, noteras oktaven högre än den klingar och har omfånget (efter noteringen) c1—h3, förekommer i militär- (marschmusik) och operaorkester (för vissa karakteristiska effekter, t. ex. Kas-pars dryckesvisa i Friskytten 1. gat-pojkskören i Carmen etc.), i romantikens symfoniorkester däremot endast i undantagsfall (finalen i Beethovens 9 :de etc.). Den har en i höjden ytterst genomträngande ton. (Ill. se f 1 ö j t.) Pick-Mangiagalli [-[-mandja-],Ric-cardo,-] {+[-mandja-],Ric- cardo,+} f. 10/7 1882 i Böhmen, italiensk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 21 21:47:29 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bimuslex/0467.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free