923 Pogner—Polen 924 Pogner, (bas-)barytonparti i Wag-ners opera *Mästersångarna i Nürnberg. Poi (it.) ”sedan”; da capo al seg no poi la coda från början till tecknet sedan codan. Point [poä'] (fra.) ”spets”, stråkspetsen. Polacca (it.) ”polsk” dans, polo-näs; a 11 a p., i polonässtil. Po'ldini, Eduard, f. 1869, ungersk komponist, bedrev konservatorie-studier i Budapest och var i Wien elev till Mandyczewski, har komponerat' operor (Vagabund und Prinzessin efter Ander sen m. m.), musiken till en rad sagospel {Törnrosa, Askungen, Pepparkakshäæan m. m.), körverk, sånger och virtuosmässiga pianostycken. Polen, som har en gammal och förnämlig folkvisekultur, fick redan på 1400-talet en betydande inhemsk fler-stämmig musik (bl. a. kontrapunkti-kern Nicolaus av Radom). Från ca 1490 till 1506 stod Heinrich Finck i tjänst hos tre polska kungar efter varandra, och under det närmaste århundradet därefter framträdde en rad betydande tonsättare ss. Sebastian från Felsztyn (motetten från 1510— 14), Wenzel från Samter (d. 1572), Martinus Leopolita (från Lwöw, 1540 —89), Thomas från Szadek och N. Gomölka (psalmer från 1580), som alla stod under nederländskt 1. romerskt inflytande, medan Nikolaus Zielenski (ca 1610) snarare visar påverkan från venetianskt håll. Italienska impulser fick man också genom den betydande organisten Tarquino Merula, som 1624—26 var kammar-virtuos hos polske kungen. Ä andra sidan verkade i Paris vid denna tid en Jacob polonais som lutenist. Dylika växelverkningar blev överhuvud karakteristiska för polsk musik och polskt musikliv under 1600-talet. Medan italienaren M. A. Scacchi ledde det polska hovkapellet (med bl. a. Kas-par Förster och P. Siefert som kapellister) gjorde den framstående polske violinisten Adam Harzebsky lycka vid hovet i Berlin. Polska violinister hade redan tidigt gott namn ute i Europa och den polska dansen (pol onäs, mazurka och i Sverige polska) införlivades med de mondäna dansformerna. Genom det ryska inflytande, som tog sin början redan under August den starke och slutligen ledde till att P. förlorade sin självständighet, förlorade hovet i W’arszawa så småningom sin betydelse som musikaliskt centrum. Mot slutet av 1700-talet började en ny blomstringstid genom de båda sångspelskomponisterna J. Kozlowski (1757—1821) och M. Ka-mienski (1724—1821). Raden av stora polska pianister inleddes av Marie Szymanowska (1790—1831). Bland tonsättare från denna tid kan nämnas Josef Elsner (1769—1854, operor, symfonier, kammarmusik, sånger och ett passionsoratorium), grundare av konservatoriet i Warszawa och Ohopins lärare, vidare K. Kurpinski (1785— 1857, symfonier, kammar- och scen-musik), I. F. Dobrzynski (1807—65), vilken redan visar prov på nationella tonfall. Mera bekant utanför P. blev emellertid den begåvade amatören furst Anton Heinrich Radziwill (1775 —1833, ståthållare i Posen) för sin scenmusik till Goethes Faust och de manskvartetter han skrev för Zelters Liedertafel. Vida större rykte fick emellertid Frédéric Chopin, jämte Liszt sin tids störste pianist och tonsättare för sitt instrument. Hans po-lonäser, mazurkor och andra pianoverk av påfallande nationell prägel förde under P:s olyckstid polsk musik över hela världen och gör det ännu i dag, ett århundrade efter mästarens död. Hans pianist- och tonsättartradi-tioner har förts vidare av Ignaz Pade-rewski (1919—22 även polsk stats- och utrikesminister) och Ignaz Friedman samt av en yngre pianistgeneration R. Koczalski, Horowitz, Brailowski, Poz-niak, Smeterlin m. fl. — Skaparen av den polska nation aloperan Halka var Stanislaw Moniuszko (1819—72). Av senare romantiker må nämnas Wl. Zelenski (1837—1921, operor, symfonier, kammarmusik och sånger), Sigismund Noskowski (1846—1909, förträffliga orkesterverk), Stanislaus Niewiadomski (f. 1859, vokalverk) m. fl. — Liksom Chopin kom den store violinisten Henri Wieniawski (1835— 80) att mera ägna sin konst åt utlandet än åt P. Som kompositör lever