937 Prolog—Psalmodikon 938 op. 25, 1916—17). Hans rytm är motorisk, harmoniken kan vara brutal, ja sadistisk, men kan också tillfälligtvis vara yppigt blomstrande eller subtilt genomskinlig. I de tidigare verken är melodiken ofta korthuggen och kantig; senare har melodilinjen mjukats upp, blivit smidigare och mera plastisk. Hans modernistiska eklekticism har sä småningom fått vika för ett mera personligt, mera mänskligt tonspråk. Han har skrivit symfonier, en sinfonietta op. 5, senare omarbetad som op. 48, symfoniska dikter (Sept, ils sont sept! för tenorsolo, kör och orkester), uvertyrer, sviter och andra orkesterverk, pianokonserter, violinkonserter, kammarmusik (pianosonater, kvintett för oboe, klarinett, violin, viola och piano m. m.), Den fula ankungen (H. C. Andersen) för mezzo och piano, baletter (Le bouffon, 1921, Le pas (Pacier op. 41 m. fl.), operor, däribland Spelaren (efter Dostojevskij, 1926), Kärleken till de tre apelsinerna (Chicago 1921), L’ange flamboyant och Krig och fred (efter Tolstojs roman, komponerad i Moskva 1941 medan de tyska trupperna ryckte fram emot staden). — Lit t.: Sign. S., Tolstoj i rysk opera (Dagens Nyheter 17/7 1943). Prolog (fr. gr.), förspel, förekommer stundom i st. f. uvertyr, t. ex. i Leoncavallos *Pa jazzo, hos Reger även för en instrumentalkomposition (Sin-fonischer P. zu einer Tragödie). T Propo'sta (lat.), fugtemat, se D u x. Prydnader (fra. agréments), korta toner, som har till uppgift att kolorera melodistommen. Ännu under barockepoken noterades p.-na endast undantagsvis i nottexten 1. noterades med olika neumtecken (som delvis ännu användes). Under denna period blev det emellertid vanligt att notera p.-na med små mellan huvudnoterna instuckna prydnad snoter, fr. o. m. Beethoven blev det t. o. m. vanligt att notera vissa p. med stora noter. Jfr Drill, Efter sia g, Morden t, Pr alldrill. Psalm (it. salmo, fra. psaume, gr. psalmo's ”knäppning”). Davids lovsånger i psaltaren upptogs av den tidigaste kristna kyrkan och framfördes dels med växelkörer (ss. antifo-ner) dels för solo växlande med kör (responsorialt). I den gamla kyrkan skilde man mellan den egentliga p.-sången, som omfattade hela p.-er (i vesper och matutin), vilka framfördes i reciterande stil (ss. psalmodi) och de endast enstaka p.-verser omfattande antifoner, graduale, tractus och allelujah med rikare melodisk gestaltning. — Inom den lutherska och reformerta kyrkosången var p. ursprungligen endast de i bunden form omskrivna Davids-p.-erna, men har sedermera blivit benämning för texten till en andlig säng över huvud taget. Psalmodi', den entonigt deklamerade psalmtexten, är en av den gregorianska sängens viktigaste stilprinciper, som tydligast framgår av den enkla tidegärdspsalmodin (t. ex. ves-pern). Den inledes med en liten uppåtstigande figur (initium), förlöper därpå som recitativ på en och samma ton (tuba, te'nor 1. reperkussionston), varvid gränsen mellan (den oftast tvådelade) versus’ två vershalvor an-tydes genom en liten mittfigur (mediatio) och slutar med en oftast nedåtgående tongång (finalis): Psalmo'dikon, ett av prosten J o-hanDillner (1785—1862) i öster-våla, Upland, uppfunnet instrument, närmast ett monokord med besiffrade band, vilket spelades med stråke och hade till uppgift, att tjäna som stödinstrument vid psalmsång i hemmen. För sitt p. uppfann D. även en särskild notskrift med siffror, efter vilka koralerna utan svårighet kunde spelas. D:s mening var att församlingen med tillhjälp av p. skulle lära sig sjunga koralerna fyrstämmigt. För