939 Psaltare—Puccini 940 Psalterium (medeltida cittra), Detalj ur ”Dödens triumf”. Camposanton, Pisa. detta ändamål gav lian ut Melodierna till 60 kyrkans psalmer, noterade med siffror (1830), Sånger i stämmor för gudstjänsten och det fromma umgäng-eslifvet (1844), Melodier till P. H. Sy-réens kristliga sånger (1846), Sånger i stämmor för folkskolor och allmogen (1846), Sånglära för folkskolelärareseminariet och folkskolor, för siffer-skrift (s. å.). Psaltare, den lilla trapetsformiga harpa som antingen knäpptes med fingrarna 1. med ett plektron, hebréer-nas kinnor, den tyska rotta. Psalte'rium (lat, fr. gr. psalte'-rion), den medeltida cittran, har bildat utgångspunkten för talrika högre utvecklade instrument ss. hackbräde (cymbal), cembalo och pianoforte. Puccini [potji'ni], Giacomo, f. 22/12 1858, d. 29/11 1924 (i Bryssel), italiensk operakompositör, tillhörde en aktad musikerfamilj, fick sin första utbildning av sin fader Michele P., var senare elev av Angeloni i hemstaden Lucca och (genom personligt legat av drottning Margherita) vid kon-servatoriet i Milano, där Bazzini och Ponchielli var hans lärare. Redan med sin första opera Le Villi (Milano 1884) hade han en aktningsvärd framgång, som inbjöd till förnyade ansträngningar. 1889 följde Edgar (Milano) som dock knappast har spelat någon roll i den internationella operarepertoaren. Detta har däremot varit fallet med snart sagt alla hans senare operor: Manon Lescaut (efter abbé Prévosts roman, Turin 1893), La Bohème (efter Murgers roman, Turin 1896), Tosca (Rom 1900), Madame Butterfly (Milano 1900), som dock från början upptogs föga nådigt men efter en omarbetning med en ny tredje akt 1904 kan mäta sig i popularitet med de föregående, La fanciulla del West (New York 1910), de tre enaktarna Manteln (Il Tabarro), Syster Angelica (Suor A.) och Gianni Schic-chi (New York 1918) samt Turandot, som lämnades ofullständig men fullbordades av Franco Alfano (Milano 1926). Utom operorna har P. endast komponerat några få tillfällighetsverk. P. är utan tvivel den konstnärligt mest betydande av de italienska operakompositörerna efter Verdi. Stilistiskt är han eklektiker, han har lärt av Verdi och Massenet, han har rönt påverkan av Mascagni och Leoncaval-lo och visar i Tosca en stark dragning åt verismen. Harmoniskt har han allt ifrån Bohème tagit starka intryck av Debussy och impressionismen (jfr kvintmixturerna i Bohème, exotismer-na i Butterfly, Flickan från västern och Turandot). I melodisk uppfinning står han i främsta rummet bland sina samtida, som musikdramatiker överträffas han inte av någon. Han hade ett starkt sinne för det som gjorde sig på scen och i orkester och han hade Giacomo Puccini.