943 Punktering—Pythagoreiskt tonsystem 944 Henry Purcell. Detalj av måln., tillskr. G. Kneller. Nat. portr. Gall., London. Punktering, ett i solosångs- och. särskilt operapraxis vanligt förfarande, som innebär en ändring av melodin på vissa punkter för att undvika obekväma lägen för en viss sångare. Genom p. är t. ex. titelpartiet i Bizets Carmen utförbart för såväl en alt som en sopran. Purcell [pö'(r)sel], Henry, 1658 —1695, engelsk kompositör, fick sin utbildning som korgosse av J. Blow, blev 1680 organist vid Westminster Abbey i London, 1682 organist vid Royal Chapel, 16S3 hovkompositör. — P. är den engelska musikens störste mästare. Han förenar i sin stil element från hela den tidigare engelska musikutvecklingen men har därjämte en utpräglad personstil. Hans melodik är sångbar, mjuk och fyllig, harmoniskt visar han visserligen arkaistiska drag men blickar samtidigt framåt mot romantikens klangrikedom och påminner i sin klangliga sötma om de italienska madrigalisterna ca 1600. På grundval av den venetianska operan skapade han en nationell engelsk operastil, som i viss mån fick sin fortsättning i Händeis sceniska verk. Tyvärr inskränkte han sig i regel till musikinlagor men skrev 1688 den ej blott historiskt viktiga Dido and Aeneas. Ett P.-sällskap har ombesörjt utgivandet av en samlingsupplaga av hans verk (sedan 1876 ca 25 bd). Dessutom upptar en upplaga avP:s sacred music (1829—32 under red. av V. Novello) hans 52 kyrkokantater (därav 20 med orkester, de övriga med generalbas), Te deum, Jubilate, hymner, psalmer m. m. Av hans 12 triosonator (1683) har ett flertal utkommit i nytryck på olika förlag liksom av hans 10 Sonate a 4, däribland den berömda The Golden Sonata. Urval har också utgivits av hans Lessons for the harp-sichord or spinett (1696), de 3—8-stämmiga Fancies för stråkinstrument, hans kanons i The catch-club or merry compagnions, danser m. m. — Litt.x Dennes Arundell, H. P. (eng. 1927, ty. 1929), W. H. Cum-mings, P. (eng. folkuppl. 1923) jämte talrika stilkritiska avhandlingar och uppsatser. Pythagoreiskt komma kallas den lilla differensen mellan 12:te rena kvinten (t. ex. mellan c och hiss) och 7: de oktaven. Den absoluta differensen uttryckt i relativa svängningstal är 524288:531441 = 24 Cent, d. v. s. något mindre än V4 av ett tempererat halvtonssteg. Pythagoreiskt tonsystem, det melodiska tonsystem, som man får genom kvintgeneration, d. v. s. genom fogande av rena kvinter till varandra. Det tonsystem, som uppstod på detta sätt var väl användbart i enstämmig stil (antik musik, gregoriansk sång, folkvisa etc.) men hade den nackdelen, att stora tersen (med relativa sväng-ningstalen 64:81 = 408 Cent) blev för stor i förhållande till den naturliga (harmoniska) tersen (med rel. svängningst. 4:5 = 386 Cent), varav följer, att den pythagoreiska lilla tersen (med rel. svängningst. 27:32 = 294 Cent) blev för liten i förhållande till den naturliga (med rel. svängningst. 5:6 = 316 Cent); följden blev alltså idel orena (svävande) terser, vilket givetvis medförde olägenheter i fler-stämmig sats, särskilt i instrument med fast stämning (orgel, klaver etc.). Detta, jämte den omständigheten att 12: te kvinten inte sammanfaller med 7 :de oktaven (se P. k o m m a) , framtvingade mot slutet av 1600-talet den liksvävande temperaturen, som aU-