967 Re—Reger 968 Quichotte-sånger (hans sista verk, skrivna för filmen och inspelade med Sjaljapin), samt talrika pianoverk (Pavane pour une infante défunte, 1899, Jeux d’eau, 1901, Miroirs, 1905, Sonatine s. å., Gaspardde lanuit, 1908, Valses nobles et sentimentales, 1901, och för 4 händer sviten Ma mère l’Oye, 1908.—L i 11.: H. Prunières i 50 ans de musique frangaise (II, 1929); Shera, Debussy and R. (1925); Roland-Ma-nuel, M. R. et son oeuvre dram. (1928). Re se Solmisation. Reala stämmor är i en flerstämmig sats de melodiskt självständiga stämmorna. R. s. får alltså inte följa varandra i parallellrörelse på prim, oktav 1. kvint, då stämmorna upphör att vara reala och sammansmälter till en *mixtur. Jfr Prim-, Oktav- och Kvintparalleller. Rebec (fornfra. rubebe, möjl. = arab, rabåb, sp. rebéca = fidla), sedan 1000-talet i Europa påvisbart stränginstrument, ”pärongiga”, levde ännu på 1700-talet kvar som pochette (fickfiol, dansmästargiga). — Lit t.: C. Sachs, Handbuch der Musikinstru-mentenkunde (2 uppl. 1930, s. 171 f.), D. Rittmeyer-Iselin i festskriften till Neef 1933. Recitativ (av it. recitativo), talsång, sångens prosastil, uppkom under 1500-talet (jfr Galilei) med den gregorianska sångens psalmodi som förebild, motsvarar i operan och oratoriet dramats talade dialog (1. monolog). Efter ackompanjemangets art skiljer man mellan secco-r. med enkelt ackordisk beledsagning, som endast antyder ackord växlingarna, och recitativo accompagnato, där beledsag-ningen är utarbetad i orkestersats. R.-et saknar takt i vanlig mening (även om tidsvärden och taktart är noterade för att underlätta läsningen) och rytmen följer det talade språkets rytm. När r.-et antar en taktmässig, rytmisk avrundad prägel, kallas det arioso. Jfr M o n o d i, Opera. Reel [ril] av f.-eng. hreel), brittisk dans i 2/4- 1. Vrtakt, känd i hela Storbritannien sedan 1500-talet, har i Norge givit upphov till hallingen (sedan 1700-talet), i Sverige till bränn-vinspolska och möjligen även till *rheinländer. Refräng (fra. refrain, it. ripresa), omkväde, mellan stroferna i en strofvisa ständigt upprepad, bekräftande 1. kontrasterande melodidel (oftast även med upprepad text), sjöngs i den folkliga balladen, rondeaun etc. oftast av kören mot de ständigt växlande solostroferna (couplets). I den populära operett- 1. revykupletten bildar r.-en oftast en hel period, som utgör den tvådelade dansformens tyngdpunkt, likaså jazzen, där r.-en stundom är den ena delen (av den rondo-artade satsen), som har vokalt inslag (r.-sång). Jfr Ritornell. — Litt.z H. J. Moser, Die Ballade (i Martens serie Musikalische Formen), Fritz Piersig, Das Rondo (dito). Regementets dotter (La fille du régiment), komisk opera av Donizetti, texten av Saint-Georges och Bayard (sv. övers, av N. W. af Wetterstedt), uppf. f. f. g. i Paris 11/2 1840, i Stockholm 9/6 1845; 1/1 1944 spelad 391 ggr i Stockholm. Reger, Max, f. 19/3 1873 i Brand (Bayern), d. 11/5 1916 i Leipzig, var son till en seminarielärare (och kon-trabassist i ett amatörkapell), som gav honom hans första musikundervisning. Familjen hade 1874 flyttat till Weiden (Oberpfalz) och här kom R. under musikalisk ledning av organisten Adalbert Lindner, som satte sig i förbindelse med Hugo Riemann, vilken brevledes gav råd och anvisningar om studiernas bedrivande. 1890 blev han Riemanns personliga elev i Sondershausen, följde denne till Wies-baden 1891 och tjänstgjorde där vid sidan om sina egna studier ss. kon-servatorielärare till 1896. Efter en kroppslig och andlig depressions-period, som träffade honom i samband med tjänstgöringen ss. ”einjährig-Freiwilliger”, vistades han från 1898 under tre år hos föräldrarna i Weiden. 1901 slog han sig ned i München, gifte sig med Elsa von Bagensky (senare en trogen vårdarinna av hans musikaliska arv), hade att lida svårt motstånd av Münchenskolan (Thuille m. fl.) och ägnade sig åt privat lärar-verksamhet, tills han 1905—06 fick en lärarbefattning vid konservatoriet. Sedan han 1907 blivit kallad till uni-versitetsmusikdirektör (avgick redan