969 Reger 970 1908) och komposition slär are vid kon-servatoriet i Leipzig, slog han även fullständigt igenom som komponist (hans rykte hade varit i stigande ända sedan han i Karl Straube 1900 fått en kongenial interpret för sina orgelverk). Han fick 1908 titeln professor, blev hedersdoktor i Jena och Berlin, reste själv som flitig konsertgivare med egna verk och uppfördes i Tysklands och kringliggande länders musikmetropoler. Själv betraktade han åren fram till 1909 som sina läroår, fyllda av en ofantlig produktion, genial men ojämn (omfattande ungefär op. 1— 100). Nu kommer en period av klarnande förenkling och klassicitet. I känslan av den korta tid som var honom beskärd skapade han med feberaktig iver (1909 klarinettsonaten op. 107, stråkkvartetten op. 109 Essdur, för orkester Hillervariationerna op. 100, Symphonischer Prolog für eine Tragödie op. 108, för kör och ork. Die Nonnen op. 112, Der 100. Psalm op. 106 m. m.). Regerfesten i Dortmund maj 1910 blev én stor seger över belackarna. Samma år skrevs pianokonserten op. 114, pianokvartetten op. 113, preludier och fugor, cha-conne etc. op. 117 för soloviolin, Episoden op. 115 för piano, violoncell-sonaten op. 116 m. m. 1911 kallades han av den gamle ”teaterfursten” Georg II till Meiningen som hovkapellmästare (blev samma år Hofrat, 1913 Generalmusikdirektor). Han kom nu för första gången i personlig beröring med en orkester och till på köpet det berömda Meiningen-Hofkapelle. Utan Max Reger. att vara dirigent i teknisk mening uppfostrade R. sin orkester till en mönsterensemble, med vilken han på nytt förskaffade den en ställning i tyskt musikliv, som den haft under dirigenter som Bülow, R. Strauss och Fr. Steinbach. Trots det för den orutinerade dirigenten ansträngande orkesterarbetet och trots de regelbundna resorna till Leipzig (där R. behöll platsen som konservator ielärare) blev även 1911 ett år rikt på nya verk, bl. a. sträksextetten op. 118, körverket Die Weilie der Nacht op. 119 för altsolo, manskör och ork., lustspels-uvertyren op. 120, violin sonaten op. 122. Bland verken från 1912 må nämnas Konzert im alten Stil op. 123, altarian (med ork.), An die Hoffnung op. 124 och Romantische Suite op. 125 för ork., från 1913 Introduction, Passacaglia und Fuge op. 127 för orgel och Vier Tondichtungen nach Böcklin op. 128 för ork. 1914 dog hertigen. R.