971 Reicha—Reichardt 972 som av hälsoskäl och en tilltagande spänning med hovmarskalksämbetet sedan någon tid velat dra sig tillbaka, såg sig nu oförhindrad att lämna Mei-ningen. De första krigsmånaderna hösten 1914 kommer V aterländische Ouverture op. 140, men också de soliga Mozartvariationerna op. 132 för ork. och Telemannvariationerna för piano 4 händer op. 134. 1915 flyttade han till Jena för att få arbetsro. Det sista levnadsåret tillkom, utom underbara koralförspel och annan kyrkomusik, violinsonaten op. 139 c-moll, serenaden op. 141 a G-dur (för flöjt, violin och altviolin), stråktrion op. 141 b, de 7 orgelstyckena op. 145 och Fantasie und Fuge d-moll op. 135 b (tillägn. R. Strauss). — Under ett besök i Leipzig träffades han under natten av hjärtförlamning i sitt hotellrum. Med en otrolig receptivitet uppsög R. under sina läroår intryck från alla tänkbara stilarter. Wagner var hans tidigaste stilideal, vilket emellertid motarbetades av Riemann (”Bayreuth ist Gift für ihn”, skrev han i ett brev till Ad. Lindner). I sina första tryckta verk, violinsonaten op. 1 och pianotrion (med altviolin) op. 2, står han emellertid helt på Brahms’ mark, och efter den långa depressionsperioden (1897—1900) träder Bach i förgrunden. I de polyfona formerna, som han behärskade som ingen annan efter Bach, smälte han in sin egen formrika harmonik (som införlivade hela kvintcirkeln i kadensen utan att spränga tonaliteten) och den fria rytmik, som har liknats vid en musikalisk prosa. Münchentiden (1901—06) blev en jäsningstid (”die Zeit des wilden Re-gers”) med de stora orgelverken, de fyra koralkantaterna, sinfoniettan, sonaterna för soloviolin op. 42 och 91 för att nämna några av de märkligare. Men när ångorna i denna häx-brygd hade dunstat bort kvarstod det klart genomskinliga men kraftigt koncentrerade fluidum, det ädla tonspråk, som var utmärkande för de sista sju årens alstring. Hela sitt liv var han vaken för intryck utifrån — under sista perioden anknöt han till sins emellan så olika stilarter som Bruck-ners och Debussys (op. 128, se ovan) — men från början till slut präglades hans musik av en personlig egenart, starkare än hos någon annan av de samtida tyska tonsättarna. — Vid R:s död hade musikutvecklingen gått in i andra banor. Utom hans personliga lärjungar (J. Haas, K. Hasse, O. Schoeck och H. Grabner) fick han under det närmaste årtiondet knappast några efterföljare. I dag har han en mäktig falang bakom sig (Günther Raphael, K. Thomas, K. Marx och många andra) och skaran av hans anhängare ökas dag från dag. Efter Haydn och Mozart torde ingen tonsättare kunna uppvisa en produktivitet jämförbar med R:s (op. 76 upptar 51 ”schlichte Weisen”, op. 131 3 prel. och fugor för soloviolin, 3 sviter för solovioloncell och 3 för solo-altviolin, op. 135 30 koralförspel och den väldiga d-moll-fantasin med fuga); en R.-katalog av W. Altmann utk. 1917. — Litt.: A. Lindner, M. R. (1922); G. Bagier, M. R. (1923); H. M. Poppen, M. R. (1917) ; Elsa Re-ger, Mein Leben für und mit M. R. (1930, belletristisk). En R.-biografi förberedes av Fr. Stein. Fullständig bibliografi upptagande utom biografier och monografier även talrika stilkritiska avhandlingar om R:s musik återfinnes i Mosers musiklexikon. Reicha, Anton, 1770—1836, tyskfransk kompositör, var som flöjtist anställd vid hovkapellet i Bonn samtidigt med Beethoven, kom 1794 till Hamburg, 1799 till Paris och vistades i Wien 1802—08, framträdde från 1808 med framgång som operakomponist i Paris, blev 1818 professor i komposition vid konservatoriet därstädes (lärare till Liszt, Gounod m. fl.), skrev kammarmusik, pianostycken, gav ut en pianoskola och flera teoretiska verk. — Litt.: E. Bücken, R:s Leben und Komposition (diss. 1912). Reichardt, Johann Friedrich, 1752—1814, tysk komponist, studerade filosofi och musikteori i Königs-berg och i Leipzig, där han tog varaktiga intryck av J. A. Hiller och den själfulla Goethe-sångerskan och lied-kompositrisen Corona Schröter (1751 —1802). Här skrev han också sina första sångspel (Hänschen und Gretchen m. fl.). 1755 blev han kapell