975 Reissiger—Renässansen 976 sikhistoria bd 14, 1886, med porträtt), Partite diverse (dito bd 13), orgelverk, kantater och en balett (utg. 1927 av Buchmayer). — Litt.: A. Pirro, Notes pour servir, éventuelle-ment, a la biographie de Reincken (i festskriften för D. F. Scheurleer, 1925), Ph. Spitta i J. S. Bach I, s. 194 ff. och 627 ff. samt i Musikgeschicht-liche Aufsätze, 1894, s. 112 ff., M. Seiffert, Geschichte der Klaviermusik (1899, s. 255 ff.). Reissiger, Fr i e d r i c h August, 1809—1883, tysk-norsk komponist (broder till K. G. R.), var elev vid Thomasskolan i Leipzig, studerade därpå teologi i Berlin, där han på Zelters inrådan övergick till musiken under Dehns ledning, verkade 1840—-50 i Kristiania som operakapellmästare, organist i katolska kyrkan och ledare för Philharmonisk Selskab, var senare ledare för det Fredrikstenske Musikkorps, organist och manssång-kördirigent i Fredrikshald. Han komponerade kantater, Requiem vid Karl XIV Johans död, konsertuvertyrer, stycken för militärorkester och manskörsånger, av vilka Olav Trygvason, TU Sverig (Se hist ved östersaltets vove) och En Sang ers Bön fortfarande åtnjuter popularitet. Reissiger, K a r 1 Go 111 i e b, 1798 —1859, tysk komponist, studerade vid Thomasskolan och hos von Schicht i Leipzig, hos P. Winter i München och 1824 i Italien, var lärare vid institutet för kyrkomusik i Berlin och (samtidigt med Wagner) kapellmästare vid Dresdenoperan samt 1856— 59 ledare för konserterna i Dresden. Av hans talrika kompositioner har ännu hans pianotrior och de 12 Valses brillantes för piano värde som undervisningsmaterial, uvertyren till operan Felsenmühle (1833) förekommer som underhållningsmusik, vartill kommer några ännu sjungna studentvisor samt av solosångerna Die beiden Grenadier e. — Litt.: K. Kreiser, R. (diss. 1917). Reminiscenser [-/ä'n-] i musiken kan vara avsiktliga L oavsiktliga. Ända fram till romantiken fäste man sig mera vid tonsättarens förmåga att utnyttja det melodiska infallet än att uppfinna det. T. o. m. den störste barockmästare kunde låna hela det tematiska materialet till en komposition utan att ange källan, ett fugtema kunde alltid annekteras etc. Under wienklassisk tid var man väl inte fullt lika ogenerad, men man finner dock temata, som vandrar från tonsättare till tonsättare, ja ofta finner man, att en större mästare inte gör sig samvete att beröva en mindre hans mer 1. mindre geniala infall (fugtemat i Mo-zarts uvertyr till Trollflöjten är t. ex. hämtat ur en pianosonat av Clementi). I och med romantiken, då genialiteten snarare ansågs ligga i infallet än i dess behandling, kom saken i ett annat läge. Inte så, att de musikaliska r.-na upphörde, men de gjordes inte avsiktligt annat än om de avsåg citat. Likafullt kan man hos de största mästare — t. o. m. hos de mest ursprungliga — finna tydligen oavsiktliga r.-er. Detta behöver inte vara så graverande, om man betänker, att det diatoniska tonförrådet endast kan grupperas på 7,560 olika sätt, vartill naturligtvis kommer tonupprepningar och rytmiska variationer. Att t. ex. Grieg och Brahms vid några tillfällen avsiktligt L oavsiktligt råkat utnyttja samma tongångar (Aases död— h-moll-rapso-din, G-dur-sonaten—A-dur-sonaten) 1. att Sibelius i sångtemat till Finlandia har citerat de första åtta tonerna i alternativsatsens melodi i Schumanns Widmung behöver inte rubriceras ss. musikalisk stöld. — Litt.: P. Robin-son, Handel, Erba, Urio and Stradella (SbIMG, 8 årg. 1906/07). Rena intervaller. Följande intervaller kan vara rena: prim, oktav, kvint och kvart. I motsats till andra intervallarter förblir de rena vid *om-vändning, t. ex. ren kvint + ren kvart = ren oktav. Renässansen. Den musikaliska r. är framsprungen ur samma åskådningar, som framkallade r. i den bildande konsten och litteraturen och sammanfaller närmast med 1300-ta-lets *ars nova, musica riservata-stilen hos Josquin Desprez, de italienska, engelska och tyska madrigalkompo-nisterna under 1500-talets senare del, den venetianska skolan under samma tid samt engelsk musik under största delen av 1600-talet. R.-s musik skiljer