977 Reperkussion—Respighi 978 sig från *gotikens och *barockens genom dess starkt framträdande subjektivitet, dess klanglighet och strävan till tonmåleri samt i fakturen genom en viss benägenhet för homofoni. Reperkussion (fr. lat. ”återslag”), i *fugan = genomföring. R.-s ton, tubaton, är i den gregorianska sångens psalmodi den ”lektionston”, på vilken huvuddelen av texten tal-sångsmässigt sjunges: Repetition, repris, sonatformens tredje huvuddel, som utgör en upprepning av expositionen med den förändringen, att temata oftast båda går i satsens huvudtonart. I stället är de överledande episoderna harmoniskt rikare gestaltade än i *exposi-tionen. I större sonatsatser avslutas r.-en stundom med en *coda, som kan vara uppbyggd på material ur satsens temata men som också kan bjuda på ett helt nytt tema (*codaltema). Repri's, upprepning av ett avsnitt i en tonsats, angives i nottexten med ||: :||. R. användes stundom även som term för repetitionsdelen i sonatformen. Requiem (lat.), dödsmässan (även Missa prodefunctis) i den romerska kyrkan, uppkallad efter begynnelseordet i introitussatsen, vars text i sin helhet lyder: Requiem aeter-nam dona eis, Domine, et lux perpetua luceat eis (Evig ro giv dem, Herre, och det eviga ljuset lyse dem). R. skiljer sig från ordinariemässan genom att Gloria och Credo bortfaller och att Agnus Dei utmynnar i Dona eis requiem sempiternam. I stället för de uteslutna satserna sjunges oftast sekvensen Dies irae (Vredens dag, jfr Sv. koralb. nr 609), därtill kommer offertoriet Domine Jesu Christe och communio-satsen Lux aeterna. Bland märkliga requier för a cappellakör må nämnas dödsmässorna av Pierre de la Rue, C. Morales, Palestrina, Lasso, Anerio, Vittoria och Cavalli, för kör med orkester av Lotti, Jommelli, Hasse (2 stycken), Mozart (fullbordad av Süssmayer), Vogler, Cherubini (c-moll för blandad kör, d-moll för manskör), de dramatiska men från liturgisk synpunkt föga stilenliga av Berlioz, Schumann och Verdi. — Brahms’ Ein deutsches R. har intet samband med den liturgiska r.-texten. — Litt.: C.-A. Moberg, Kyrkomusikens historia (1932). Resonans [-a'ngs] (fr. lat., ”åter-skall”), förstärkning av en ton genom att en elastisk kropp sättes i rörelse genom medsvängning, vilket sker, om tonens och den medsvängande kroppens svängningstal är detsamma 1. om det ena svängningstalet är en alikvot till det andra. (Om tonens svängningstal är 100 måste den medsvängande kroppens vara 100, 200, 400, 800 etc. 1. 50, 25, 121/2 etc.). R. kan också åstadkommas genom att ljudvågorna återkastas av en hård, blank yta, t. ex. väggarna i ett rum. Dessa båda arter av r. är av den allra största betydelse för frambringande av sångtonen, för instrumentbygge (se R.-låda) och för rumsakustiken. — Litt.: J. Jeans, Välljud och missljud (sv. övers. 1942), A. Seiffert, Das Wesen der R. (Zeitschr. für Musikwissenschaft, årg. 9, s. 449 ff.). Resonanslåda 1. -botten, på stränginstrument den lådformiga konstruktion med tunna elastiska väggar, som förstärker vibrationerna från strängarna, vilkas yta är för liten för att deras svängningar eljest skulle förmå sätta annat än den närmast omgivande luften i svängning. R.-ens proportioner, material etc. blir i hög grad avgörande för instrumentets klangkvalitet. Resona'tor, apparat för förstärkning av övertoner. Respi'ghi, Ottorino, 1879—1936, italiensk kompositör, studerade hos Martucci i Bologna, hos Rimskij-Korsakov i Petersburg och hos Max Bruch i Berlin, blev 1913 lärare i komposition vid musikhögskolan vid Santa Cecilia i Rom, där han 1923 —25 var direktör. Han verkade som gästdirigent, bl. a. i Syd- och Nordamerika. Av de samtida italienska högromantikerna är R. den mest betydande. Han har visserligen tagit starka intryck av Liszt, av sin lärare Rimskij-Korsakov, av spansk och fransk impressionism för att inte tala