985 Rienzi—Riisager 986 vid universitetet i Edinburgh. — R:s forskningsfält sträcker sig över enorma områden. Viktigast är hans musikteoretiska och -pedagogiska insats som den moderna harmonilärans reformator (Vom musikalischen Hören, diss. 1873, Musikalische Syntaxis, 1877 och främst Skizze einer neuen Methode der Harmonielehre, 1880, om-arb. till Handbuch der Harmonielehre, 1887, 8 uppl. 1920, som har följts av en rad teoretiska avhandlingar och praktiska läroböcker), men även på rytm- och formlärans gebit har han gjort en revolutionerande insats (Ka-techismus der Kompositionslehre, 1889, Grundriss der Kompositionslehre, 7 uppl. 1882). Han har dessutom gjort bestående insatser på snart sagt alla musikteoretiska och -estetiska fält. Icke mindre universell är han som musikhistoriker. Han har upptäckt variationssviten och Mann-heimsskolans betydelse för de musikaliska formernas utveckling, löst grundläggande problem om Ars nova samt har gjort forskningar av värde på notskriftens område och först och främst i musikteorins historia (Ge-schichte der Musiktheorie im 9.—19. Jahrhundert, 1898, 2 uppl. 1921). Sina musikhistoriska rön har han samlat i den monumentala Handbuch der Musikgeschichte (5 bd 1901—13). Han har dessutom utgivit DTB 1,1, 3,1, 7,2, 8,2, 15,1, 16,2 (Mannheim-skolan), 11,2 och 12,2 samt DTD 39, vartill kommer en rad praktiska utgåvor av gammal musik (Alte Kam-mermusik, 4 bd hos Augener, Illustrationen zur Musikgeschichte, 1893, Rei-gen und Tänze aus Kaiser Mathias’ Zeit, hos Augener, Kantatenfrühling, 2 hft hos Siegel, Hausmusik aus alter Zeit, Collegium musicum, hos Breit-kopf & Härtel, m. fl.). Även på piano-pedagogiskt område har han varit verksam med ett tiotal arbeten, vartill kommer hans fraseringsupplagor av klassiska och romantiska piano-verk. För den stora musikintresserade allmänheten likaväl som för den musikaliska fackmannen inom olika gebit är dock hans musiklexikon (1882, 11 uppl. 1929, bearb. av Alfr. Einstein) mest känt och värderat (en 12 uppl. hade börjat utkomma men utgiv ningen måste avbrytas på grund av kriget 1939). — Många av R:s teorier har väckt motstånd, t. ex. den dualistiska harmoniuppfattningen, hans rytmuppfattning (som utgår från jamben ss. rytmisk urform) ; hans åsikter om instrumentalpraxis under gotik och renässans m. m. har verkat chockerande. Om än ett och annat för en senare forskning har visat sig ohållbart t. o. m. för hans anhängare, har de dock fyllt uppgiften som tankeväckande impulser och hypoteser. Hans genialitet, universa-litet och hans fantasirikedom har aldrig förnekats annat än av ignoranter. R. har även framträtt som tonsättare med kammarmusik, en pianosonat, sonatiner och etydverk för piano. — Litt.: R.-Festschrift (redig. av K. Mennicke, 1909), R.-häfte av Zeitschrift für Musikwissenschaft (juli 1919), H. Grabner, Die Funk-tionstheorie H. R:s (1923). En festskrift i handskrift var avsedd att överlämnas på hans 70-årsdag, som inföll 8 dagar efter hans död. Rienzi, den siste folktribunen (Gola Rienzi, der letzte der Tribunen), opera av Wagner, texten efter Edward Lytton Bulwer (sv. övers, av Fritz *Arlberg), uppf. f. f. g. i Dresden 20/10 1842, i Stockholm 8/7 1865. Rieti, Vittorio, f. 28/1 1898, egyptisk kompositör av it. börd, studerade komposition i Milano och Rom (Respighi), har under inflytande av Stravinskij men även av fransk och engelsk modernism komponerat baletter (L’Arca och Barabau, den senare uppf. i London 1925 genom Diaghi-lev), konsertanta verk och kammarmusik för olika besättningar. Rigaudon f-gådå'] (fra.), proven-salsk dans i allabrevetakt och snabbt tempo, dansades under 1600-talet och var vanlig i den franska sviten (fr. ca 1600). Rigoletto, opera av Verdi, texten av Francesco Maria Piave (sv. övers, av Ernst Wallmark), uppf. f. f. g. i Venedig 11/3 1851, i Stockholm 3/6 1861; 1/1 1944 spelad 120 ggr i Stockholm. Riisager, Knudåge, f. 1897 av danska föräldrar i Estland, dansk tonsättare, bedrev som student vid Kö-