993 Rodrigo—Roman 994 holm samt i Berlin för Franz Schreker och Heinz Tiessen (komposition) och Arthur Schnabel (piano), har turnerat som pianist i Sverige och utlandet (med Mme Cahier i Danmark och Tyskland), har varit kormästare och kapellmästare vid olika operett- och revyteatrar, musikexpert vid Dansk Tonefilm, kapellmästare vid Palla-diumbiografen i Stockholm och Natio-nal-Scala i Köpenhamn. Han har komponerat 2 symfonier, en pianokonsert, en stråkkvartett, 2 violinsonater, pianostycken, sånger, filmmusik och schlager samt operetten Jakie Doo. Rodri'go, tenorparti i Verdis opera *Otello. Roediger [rö-], Alexander, f. 1897, tysk pianist och musikforskare, debuterade som pianist efter studier hos Hans Solti och Gustav Ernest i Warszawa 1912, fortsatte efter världskriget 1918 sina studier i psykologi, filosofi och konsthistoria (dr phil. 1922), har publicerat musikvetenskapliga arbeten och konserterar sedan 1928, varvid han berest Skandinavien, England, Frankrike, Polen och Tyskland. Rokoko', som musikalisk stilepok sammanfallande med en rad under högbarocken uppkomna stilarter ss. galant och känslosam stil, den nya instrumentalstilens tidigaste skede (Mannheimskolan, Bachs söner jämte deras samtida franska och italienska kompositörer) och de sen-neapolitan-ska operamästarna (Jommelli, Hasse m. fl.). R.-n är alltså lika litet som barocken en enhetlig stilart. — Litt.: E. Bücken, Die Musik des R. und der Klassik (1927). Roman, Johan H e 1 m i c h, f. 26/10 1694 i Stockholm, d. 19/10 1758 i Haraldsmåla, Småland, den störste av 1700-talets svenska tonsättare, med en viss rätt kallad ”den svenska musikens fader”, var son till hovkapellisten Johan Roman, på sin tid kapellist hos Magnus Gabriel de la Gardie i dennes hovkapell på Läckö slott, erhöll en grundlig utbildning i såväl humanistiska som musikaliska ämnen, blev virtuos på violin och oboe och väckte redan tidigt stor uppmärksamhet vid hovet för sin stora och mångsidiga begåvning. Han blev hov kapellist 1710 och reste 1714 på prinsessan Ulrika Eleonoras bekostnad till London för vidare utbildning. Här studerade han till 1720 för A. Ariosti och S. Chr. Pepusch (att han också skulle ha bedrivit studier för Händel har däremot inte kunnat ledas i bevis). Han blev organist och kompositör hos hertigen av Chandos och från 1717 ”gentleman” hos hertigen av Newcastle. Åter i Stockholm 1720 återtog han sin tjänst i hovkapellet, blev vice kapellmästare 1721 och ordinarie 1729. 1735—37 företog han en ny studieresa till England, Frankrike och Italien, förnyade tidigare ingångna förbindelser och stiftade nya bekantskaper med de ledande musikerna ute i Europa. På grund av vacklande hälsa drog han sig 1745 tillbaka från sin befattning som hovkapellmästare och slog sig ned på sin gård Haraldsmåla i Småland, där han synes ha sysselsatt sig med komposition allt intill sin sista sjukdom (kräfta). Tillsammans med sin elev Petter Brant blev R. skaparen av konsertlivet i Stockholm. Vid de offentliga musikuppföranden R. under 1730-talet ledde på riddarhussalen i Stockholm uppfördes oratorier av Händel (Acis och Galathea och Esther) och kyrkomusik av samtida italienska komponister. Som tonsättare har R. stilistiskt tagit intryck av snart sagt alla de riktningar, som bruka sammanfattas under begreppet barockstil. Hans kontrapunktiska verk har en monumental resning, som låter dem jämföras med de bästa alstren av de tyska orgelskolorna vid tiden för Bachs framträdande. Körstilen är nära besläktad med Händeis och de samtida venetianska och neapolitanska kyrkomusikerna. I sina kammarmusikverk står han Corelli och dennes italienska och tyska efterföljare nära, men kan ibland (t. ex. i den genom Gunnar Wennerbergssällskapets försorg nytryckta triosonatan med två oboer i g-moll) närma sig den nya instrumentalstilens former (andra satsen, som har fullt utbildad sonatform). Allra högst står han i sina monodiska verk, t. ex. de talrika förtoningarna av Davids psalmer för en 32. — Musiklexikon.