999 Romberg—Rondo 1000 kan. visserligen i idealiserad form spåras redan hos wienklassikerna, men en på verkligt exotiskt melodimaterial baserad musikstil uppkommer först under 1800-talets lopp. Även här hade emellertid abbé Vogler utfört ett anmärkningsvärt förarbete. Påverkad av den litterära naturalismen uppstod i Italien den ”veris-tiska” operan (Leoncavallo, Mascagni m. fl.), som musikaliskt utnyttjade uttrycksmedel lanserade av Liszt, Wagner och framför allt Verdi. Den fick många avläggare, däribland den musikaliska realismen hos G. Charpen-tier (Louise) i Paris och Eugène d’Albert i Tyskland. Något senare framträdde den musikaliska impressionismen (Debussy, Dukas, Ravel m. fl.), som har kommit att utöva ett oerhört inflytande på tonspråket under vårt århundrade. Musikaliskt förberedd av Liszt och nyryssarna, litterärt av bl. a. Baude-laire, Verlaine, Wilde m. fl. utvecklade den sig dels parallellt med den nationella r. (Janacek i Tjeckoslovakien, Rangström och Sibelius i Skandinavien, C. Scott i England, Delius i U. S. A.), dels emot en ohejdad sensualism och mysticism (Schreker i Tyskland och Skr jabin i Ryssland). Som dess reaktion har *expressionis-men och andra modernistiska och enligt sina ideologier antiromantiska riktningar under de sista 30 åren till stor del behärskat det internationella musiklivet. Romberg, Andreas, 1767—1821, tysk violinist och komponist, konserterade tidigt tillsammans med sin kusin Bernhard R., engagerades 1784 av Concerts spirituels i Paris, var 1790 —93 anställd i hovkapellet i Bonn (delvis tills, med den unge Beethoven), verkade 1801—15 i Hamburg (hedersdoktor i Kiel) och blev efter Spohr 1815 hovkapellmästare i Gotha. Han komponerade operor, körverk (däribland den ännu någon gång hörda Das Lied von der Glocke av Schiller), symfonier, konserter, kammarmusik m. m. — Litt.: Fr. Rochlitz, Für Freunde der Tonkunst I (1824). Romberg, Bernhard, 1767— 1841, violoncellist, kusin till Andreas R., med vilken han samarbetade till 1799, var 1800—03 violoncellärare vid konservatoriet i Paris, därefter åter tills, med A. R. i Hamburg, blev 1805 solovioloncellist i Berlin, måste emellertid redan 1806 på grund av slagen vid Jena och Auerstädt, som hade till följd att hovkapellet upplöstes, åter bege sig på konsertresor (bl. a. till Sverige, där han 1813 blev LMA), var slutligen 1815—19 hovkapellmästare i Berlin, varifrån han flyttade till Hamburg, där han levde i stillhet. R. var en av sin tids märkligaste vio-loncellister (bl. a. uppfinnare av ”tumgreppet”). Han komponerade konser-tanta verk för violoncell och kammarmusik för olika besättningar. — Litt.: H. Schäfer, B. R. (diss. 1931). Romberg, Sigmund, f. 1887, ungersk-amerikansk operettkompositör, studerade hos Heuberger i Wien, emigrerade 1913 till U. S. A., där han sedan dess komponerat ett 70-tal operetter, däribland världssuccéer som Ökensången, Nymånen, En gång i maj, The Student Prince och My Maryland. R. är en begåvad fäsör, som med melodisk och harmonisk talang i sina verk förenar äldre och nyare operett-stilarter från Wien och New-York med impressionistiska och nyimpressionistiska klichéer från Debussy och Stravinskij. Romeo och Julia (Romeo et Ju-Hette), opera av Gounod, texten av Jules Barbier och Michel Carré efter Shakespeare (sv. övers, av Ernst Wall-mark), uppf. f. f. g. i Paris 27/4 1867, i Stockholm 11/6 1868; 1/1 1944 spelad 347 ggr i Stockholm. Romkvartetten se Quartetto di R o m a. Romskolan (även Palestrina-skolan), den i Rom verkande komponistgrupp i sträng polyfon a cap-pella-stil, vars störste mästare är Palestrina. Dess förste betydande företrädare var *Animuccia (1500—71). Bland Palestrinas närmaste och trognaste efterföljare må nämnas F. och G. F. *Anerio, G. M. och G. B. *Na-nino, T. L. da *Vittoria och A. Bru-nelli. Mer 1. mindre influerade av ve-netianska skolan var däremot G. *A1-legri och P. F. Valentini. Ro'ndo (it.), rondeau [rådå'] (fra.) ”rundsång”, ursprungligen formen i