1009 Rothgardt—Rousseau 1010 sig sä stora skulder, att R. måste avgå. Han gottgjordes emellertid genom att utnämnas till generalmusik-intendent och. generalsånginspektör med ett årligt gage av 20,000 fr. Dessa inkomster förlorade han visserligen vid revolutionen 1830 men lyckades efter en långvarig process rädda en pension på 6,000 fr. Trots att denna period i R:s liv var mindre rik på nya verk, inbragte den honom stora konstnärliga framgångar med den ovannämnda Moses, Le siège de Corinthe (1826) och främst Guillaume Tell (Wilhelm Tell, 1829). I och med detta verk var R:s verksamhet som operakomponist avslutad. Av större verk komponerade han efter denna tid ett Stabat mater (1832, omarb. 1842), en Missa solennis, en Missa brevis och ett Tantum ergo för tre mansröster och orkester, vartill kommer kantater och duetter m. m. samt en mängd små karaktärsstycken för piano, som har förblivit outgivna (delvis kända genom Respighis orkestersvit Rossini-ana). 1836—53 vistades han i Italien som organisatör av musikundervisningen (han donerade 3,000,000 lire till ett ”Liceo musicale Rossini” i födelsestaden Pesaro) men återvände sedan till Paris, där han framlevde återstoden av sitt liv som beryktad gourmet och lebeman. Utgången från den senneapolitanska operastilen (Jomelli m. fl.) men även starkt influerad av Simon Mayr och wienklassikerna (han kallades av sina ovänner ”il tedeschino”) kom han i Paris under inflytande av fransk operakonst. För eftervärlden är han trots sin oerhörda produktion på den seriösa operans område först och främst skaparen av Barberaren, som har blivit den klassiska buffaoperan. Musikhistoriskt är R. även märklig som skapare av den stora operan (Wilhelm Tell). — Trots all schablon i formgivningen (det stereotypa orkes-tercrescendot, det stundom torftiga ackompanjemanget etc.) lever hans musik på sitt rytmiska pikanteri och på den outsinliga melodirikedomen. Hans närmaste efterföljare blev Bel-lini och Donizetti, på den stora operans område Meyerbeer, men han har inte saknat betydelse för vare sig Verdi 1. Puccini (Gianni Schicchi). — Litt.: G. Radiciotti, R. (3 bd. it. 1927—29; H. Gerik, R. (ty., 1934); A. de Curzon, R. (fra., 1920). Rothgardt, Edla Laura, f. 2/12 1869, opera- och operettsångerska (sopran), har varit elev vid operabaletten 1879—87 och vid operakören 1887—90, fick 1890 engagemang hos August Lindberg vid Stora teatern i Göteborg under två år, har även uppträtt på Vasateatern och blev 1893 anställd hos Albert Ranft där hon stannade i mer än 20 år. Hon debuterade på Kungl. Teatern 1900 som Zer-lina i Don Juan och som Anna i Friskytten samt 1902 som Fatima i Obe-ron. Bland hennes roller må nämnas Anna i Friskytten, Lisa i Per Svinaherde, Siebel i Faust, Adèle i Läderlappen, Isabella i Boccaccio, Hildur i Ljungby horn, Bronislawa i Tiggarstudenten samt Theblomma i Mme Angots dotter. Rotta (lat. rota, möjligen av kelt. chrotta), medeltida stråkinstrument, en tidig föregångare till violininstrumenten, spelades ss. violoncell. Namnet r. användes senare även om en spetsharpa. — Litt.: C. Sachs, Real-lexikon der Musikinstrumente (1911), L. Grillet, Les ancètres du violon. Rousseau, Jean-Jacques, 1712 —1778, den franske filosofen, har i flera avseenden haft inflytande på musikutvecklingen. Utan egentlig musikutbildning hyste han från ungdomen stort intresse för musik och skaffade sig så småningom en aktningsvärd kompositionsteknik och skapade flera verk, av vilka sångspelet Le de-vin du village (Byspåmannen, 1752) ej blott höll sig på de lyriska scenernas repertoar under ett 60-tal år utan även verkade befruktande på sångspelets, buffaoperans och den nya instrumentalstilens utveckling. Även i sina kulturkritiska och skönlitterära skrifter berör han ofta musikestetiska och -pedagogiska spörsmål. Ännu större betydelse fick i detta avseende hans musiklexikon Dictionnaire de musique (1767), som har ett stort lärdomshis-toriskt intresse för vår vetskap om 1700-talets musikuppfattning. Däremot ledde hans förslag till en ny siffer-notskrift (Projet concernant de