1025 Sabata—Saint-Saèns 1026 SabaTa, V i c t o r d e, f. 10/4 1892, italiensk kompositör och en av samtidens bästa italienska dirigenter, studerade till 1910 vid Conservatorio G. Verdi i Milano, har komponerat operor (Il Macigno, f. f. g. Milano 1916, och Lisistrata efter Aristofa-nes), symfonisk svit, tonmålningen La notte di Platon och andra orkesterverk, kammarmusik och smärre stycken för piano och för violin. Han är musikalisk ledare för La Scala i Milano. Sacchini, Antonio Maria Gas-paro, 1730—1786, italiensk kompositör, elev till *Durante i Neapel, där han debuterade med ett *intermezzo, skrev till 1770 ca 50 operor i neapoli-tansk stil, var senare verksam i München, Stuttgart och London samt bröt i Paris med sitt tidigare skrivsätt och blev en av Glucks trognaste och mest talangfulla anhängare. Bland hans franska operor må nämnas Dar-danus (1784) och Oedipe å Colone (1786), kyrkomusik, oratorier och kammarmusik. — L i 11.: J. G. Prod’-homme ( Ménestrel dec. 1925). Sadko, opera av Rimskij-Korsakov till egen text (sv. övers, av Ture Rangström), uppf. f. f. g. i Moskva 7/1 1898, i Stockholm 17/11 1934. Sahlström, Erik Ingemar Johannes, f. 6/9 1903, konsertsångare (tenor), har studerat för Herman Lindqvist i Västerås (organistexamen 1935), för Joseph Hislop och Gunnar Ahlberg i Stockholm samt för Fer-nando Carpi i Prag 1936—37. Han har framträtt som romans- och operettsångare i radio och varit solist med Konsertföreningen i Stockholm och vid turnéer i landsorten (även som violinist). Saint-Saèns [säsä's], Charles Garn i 11 e, f. 9/10 1835, d. 16/12 1921, fransk kompositör, studerade vid konservatoriet i Paris (Stamaty, piano, Maleden, teori, Benoist, orgel, Halévy Camille Saint-Saèns. och Reber, komposition) och var dessutom privatelev till Gounod, blev 1855 organist i S:t Merry, var 1858—77 organist vid kyrkan Madeleine och undervisade samtidigt vid Nieder-meyerska institutet för kyrkomusik, levde sedan som fri konstnär, företog konsertresor som pianist, organist och dirigent med egna verk. S.-S. har betraktats som musikhistoriens störste eklektiker. Han behärskade suveränt alla musikaliska former och stilarter; till kynne och begåvning liknade han väl närmast Mendelssohn, men uppträdde också gärna i Liszts, Wagners eller Beet-hovens skepnad, när han inte föredrog att uppträda som Bach, Berlioz eller Bizet. Han behärskade med samma lätthet fugan och andra polyfona former som sonatcykeln, den symfoniska dikten, nummeroperan eller det ge-nomkomponerade musikdramat. Allt detta har framhållits av hans belackare; men det har från annat håll betonats, att i vilken form eller stilart han än skrev, märkte man dock hans egen fysionomi bakom masken. Av 33. — Musiklexikon.