1043 Sch il lander—Schiötz 1044 Max von Schillings. släkt i Hannover), studerade i födelsestaden Hannover och för *Sweelinck, verkade från 1623 i Wolfenbüttel, från 1626 i Köpenhamn och från 1629 i Hannover, där han efterträdde sin broder Ludolph och sin fader Antonius S. som organist vid Marktkirche. Av hans verk har nytryckts 2 varia-tionssatser för klaver (i Monatshefte für Musikgeschichte 1888), 2 orgelkoraler (i Vierteljahrschrift für Mu-sikwissenschaft årg. 7) och 2 orgel-förspel (i M. Seifferts samling Orga-num). — Litt.: M. Siefert, Swee-linck und seine deutschen Schüler (Vierteljahrschrift für Musikwissen-schaft årg. 7). Schillander, Signe, f. 19/6 1888, operasångerska (alt), studerade sång för Gillis Bratt, därefter i Tyskland och Italien, samt plastik för Ma-thilda Jungstedt, var 1915—25 anställd vid Kungl. Teatern och har sedan dess huvudsakligen uppträtt i utlandet. Hon har sjungit vid Wag-ner- och Mozartf est spelen i München (1925—28) samt på operascenerna i Chemnitz, Köln och Genève samt företog 1921 en konsertresa i Nordamerikas förenta stater. Roller: Carmen, Octavian i Rosenkavaljeren, Delila i Simson och Delila, Amneris i Aida, Ortrud i Lohengrin, Brangäne i Tristan och Isolde, Orfeus i Glucks opera, Silla i Pfitzners Palestrina, Wal- traute i Ragnarök, Pricka i Rhen-guldet, Valkyrian m. fl. Schillings, Max (von), 1868— 1933, tysk komponist, studerade musik i Bonn och München, blev 1892 assistent vid festspelen i Bayreuth, verkade till 1908 som musiklärare (professor 1903) i München (bland hans elever må nämnas W. Furt-wängler), där han stod München-gruppen och R. Strauss nära, blev 1908 generalmusikdirektor i Stuttgart (hedersdoktor i Heidelberg 1911, personligt adelskap 1912), var 1919— 25 intendent vid Staatsoper i Berlin, från 1932 president för Preussische Akademie der Künste, dirigerade även skogsoperan i Zoppot och gäst-dirigerade i U. S. A. — S. tillhörde efterwagnerianerna men lyckades inte ss. R. Strauss och Pfitzner på denna grund bilda en egen stil. Han är en färgstark dramatiker, närmar sig i operan Ingwelde (1894) rätt mycket Ringen, i Pfeifertag (1899, nybearb. 1931) Mästersångarna, medan han i Moloch (1906) står nära Pfitzner och i sin största publikframgång Mona Lisa (1915, Stockholm 1924) snarare ansluter sig till verismen. Han har komponerat värdefull scenmusik till Aischylos’ Orestie (1900) och till Goethes Faust I (1908) samt en symfonisk prolog till Sophokles’ Oedipus. Vidare har han skrivit melodramer, körverk med orkester och sånger, en förträfflig violinkonsert op. 25 samt kammarmusik (stråkkvartett e-moll op. 1, stråkkvintett op. 32 m. m.) och orkesterverk (de symfoniska fantasierna Meergruss och Seemorgen). — Litt.: Aug. Richard, M. S. (1922). Schiøler [/ö-], Victor, f. 1899, betydande dansk pianist. Efter studier hos bl. a. Ignaz Friedman och Artur Schnabel debuterade han 1914. Sin första utlandsturné företog han 1919, debuterade ss. dirigent 1923, blev opera- och balettledare vid Det Kgl. Theater i Köpenhamn 1930 samt l:e kapellmästare och musikalisk konsulent därst. 1931—32. Han har med stor framgång konserterat även i Sverige. Schiötz, A k s e 1, f. 9/1 1906, dansk sångare (tenor), studerade för Vald. Lincke i Köpenhamn och för John