1053 Schubert 1054 och personlighet än som sångerska. Genom sin förste make skådespelaren Devrient tillhörde hon den Mendels-sohnska kretsen, under Dresdentiden stod hon Wagner nära. — Litt.: Cl. von Glümer, Erinnerungen av W. S.-D. (3 uppl. 1905 hos Reclam), G. Bonacci, G. S.-D. e Spontini (1903), E. Kohler, Memoiren einer Sängerin (1929), vidare biografier av A. von Wolzogen (1863) och K. Hagemann (1904) samt en roman av H. Richter, Das wilde Herz (1930). Schubert, Franz Anton, 1768—-1824, tysk tonsättare, den förträfflige operakapellmästare och hovkyrko-komponist i Dresden, som i ett bekant brev till Breitkopf und Härtel beklagade sig över att en ung musikant i Wien hade dristat sig missbruka hans namn på en tonsättning till Goethes Erlkönig. Hans son F r a n g o i s, 1808 —78, violinist och elev till Lipinskij har skrivit solostycken för violin, däribland den bekanta L'abeille. Schubert, Franz Peter, f. 3/1 1797 i Lichtental vid Wien, d. 19/11 1828 i Wien, var son till en fattig lärare, som tidigt upptäckte hans musikaliska begåvning och gav honom hans första violinundervisning. Som ”Sängerknabe” upptogs han i hovkapellet, där han som lärare i generalbas fick bl. a. *Salieri. Då han vid målbrottet måste lämna kapellet blev han under någon tid hjälplärare hos fadern, tills han (1818) genom ingripande av sin vän Franz von Schober (enligt uppgift svensk) gavs tillfälle att leva i Wien ss. fri konstnär. Någon fast plats hade han sedermera aldrig med undantag för att han under två perioder (1818 och 1824) hade tillfälliga konditioner ss. pianolärare åt två grevinnor Esterhåzy i Ungern. 1822 erbjöds han platsen ss. hovorganist men avböjde; 1825 sökte han platsen ss. vice hovkapellmästare men blev förbigången. Efter en svår infektionssjukdom 1823 nådde han aldrig full hälsa. Ständig överansträngning, umbäranden och dåliga bostadsförhållanden gjorde honom därför till ett lätt byte för en tyfoid-feber i hans 32: a år. Gravtalet hölls av Grillparzer, och en vård restes på graven i förstaden Währing genom privat initiativ. 1888 flyttades hans stoft till Zentralfriedhof i Wien. Jämte Mozart och Mendelssohn är S. den tidigast mognade av alla skapande musiker. Redan före 20-års-åldern hade han komponerat 8 operor (sångspel), 4 mässor och annan kyrkomusik samt talrika sånger, däribland flera av de ännu oftast sjungna (Erlkönig, Der Wanderer, An Schwa-ger Kronos, Rastlöse Liebe), c-moll-symfonin (den ”tragiska”) och de tre sonatinerna för violin och piano, sedermera utgivna som op. 137. 1817 följde bl. a. de tre pianosonaterna i Ess-dur op. 122, H-dur op. 147 och a-moll op. 164. — S. strävade hela sitt liv att utveckla sina uttrycksmedel. 1822 hade han redan nått det symfoniska mästerskapet med sin h-moll-symfoni, som emellertid förblev ofullbordad. 1823 kom Die schöne Müllerin, (op. 52), hans populäraste liedsam-ling, 1824 den elegiska stråkkvartetten, 1826 den gripande stråkkvartetten i d-moll (med variationerna över Der T od und das Mädchen), 1827 lied-cykeln Winterreise (op. 89) — fylld av dödsaningar — dödsåret slutligen skapades C-dur-kvintetten (med två violonceller), den väldiga C-dur-sym-fonin, Ess-dur-mässan och liedcykeln Ä chwanengesang. Några veckor före sin död sökte S. teoriläraren S. Sechter med avsikt att fullkomna sig i kontrapunkt. Detta har givit upphov till den tidigare allmänna åsikten, att S:s behärskning av ”hantverket” skulle ha varit bristfällig. Detta är felaktigt. Hans stäm-föring är mönstergill. Visserligen gick han i regel ur vägen för de strängt polyfona formerna, men detta torde snarare ha berott på att hans intentioner inte fordrade dem. S:s avsikt att hos Sechter fullkomna sig även i sträng sats kan däremot möjligen vittna om att han stod inför en brytning med sina tidigare formideal, kanske i den riktning, som sedermera fullföljdes av Bruckner, kanske i den som fick sitt ädlaste uttryck hos Brahms. — Melodiskt fullföljer han den mjukt böljande wienstilen, som han (liksom tidigare Haydn, Mozart och Beethoven men i motsats till Wranitzky, Weigl, Onslow m. fl.) ger