1055 Schubert 1056 en starkt personlig utformning. I melodisk genialitet överträffar han de flesta av de övriga stora mästarna. Harmoniskt blir han epokgörande i modulationsordning och utvidgning av kadensen utan att uppge tonaliteten; i detta avseende är han en föregångare till Liszt och hela högromantiken. De starkaste betänkligheterna har yttrats mot hans behandling av de instrumentala formerna. Sant är, att han inte hyllar samma formideal som tidigare Haydn och Beethoven. Snarare anknyter han till Mozarts behandling av sonatformen med dess rikedom på melodiska infall och dess benägenhet att sväva ut. Han är inte instrumental dramatiker ss. dessa; snarare skapar han för sitt eget behov den lyrisk-episka sonatformen. Ett försök att ur en av hans satser i sonatform utesluta någon beståndsdel visar, hur väl balanserad hans form i själva verket är. Att han, trots sin otroliga lätthet att ge sina tankar musikalisk gestalt, ägnade formproblemet stor uppmärksamhet, därom vittnar h-moll-symfonin, vars båda satser komponerades sex år före hans död men sedermera icke fullbordades. Hans instrumentation är aldrig påträngande ss. hos koloristerna Berlioz, Liszt och Wagner. Instrumentbehandlingen är emellertid förträfflig, vilket är så mycket mera märkligt som S. i likhet med Schumann och Chopin aldrig hade tillfälle att fackmässigt syssla med orkester. Hans behandling av stråkkvartettsatsen och andra kammarmusikaliska besättningar har angripits för den ”tröttande homofonin”, men även här torde orsaken ha varit, att han tog till de uttrycksmedel han behövde för sina intentioner. Att han även behärskade en kammarmusikalisk sats av mera polyfon art, visar C-dur-kvintetten och de båda pianotriorna i B-dur op. 99 och Ess-dur op. 100. Sin tidigaste berömmelse fick S. genom sin liedkomposition. ”Dumt är slagordet om S. ss. den tyska liedens fader” (H. J. Moser), men han är full-bordaren av den liedkonst, som hade nått en icke föraktlig utveckling hos mästare ss. Zumsteeg, Reichardt och Zelter, och han är utgångspunkten för den riktning, som sedermera fullföljdes av Schumann, Brahms, Sjögren, Wolf, Mahler och Reger. Hans förmåga att ur texten (Goethe, Heine, Rellstab, W. Müller, Rückert och många andra) utvinna den inneboende melodin är icke överträffad. Hans karakteristik av diktens innehåll har givit impulser till hela romantikens liedskapande. Formellt rör han sig mellan den enkla strofvisan, den varierade strofvisan, rondot och den ge-nomkomponerade balladen. S. har i romantiserade skildringar, film och operett gjorts till en halvvägs löjlig figur, en alltid olyckligt förälskad, världsfrämmande ”trottel”, som förnötte sin tid med dagdrömmen, svärmeri och glada vänner. Denna bild är åtminstone grovt snedvriden. S. var opraktisk, kunde inte göra affärer med förläggare (som på det mest upprörande sätt utnyttjade hans bristande affärssinne), svårt närsynt, till sitt yttre föga imponerande och måste när det gällde praktiska ting omhändertagas av sina vänner. ”Schubertiaderna”, som man kallade de glada kollokvier, där S. för en inre krets spelade sina nya kompositioner och med tillhjälp av sin vän Vogl utförde de för dagen nykomponerade lie-derna, var de nödvändiga förutsättningarna för den resonans han behövde för sitt skapande. S. ställde stora krav på medlemskapet i denna krets. Hans förälskelser var väl inte talrikare och löjligare än hos vilken annan ung man som helst. Att den lilla sångerskan Therese Grob, för vars skull han sökte en skollärarbefattning i Laibach, föredrog en välmående bagare framför en begåvad men halvsvältande musikant, är i och för sig inte så underligt, ej heller att hans kärlek till den förmögna grevinnan Esterhåzy icke ledde till äktenskap. Av S:s 10 bevarade operor och sångspel har man utan bestående resultat försökt att genom nyuppförande 1. bearbetning rädda några åt eftervärlden (Der vierjährige Posten, bearb. av R. Hirschfeld 1897, Die Freunde von Salamanca, bearb. 1934, Alfonso und Estrella, uppf. f. f. g. i Weimar under Liszt 1854, bearb. av J. N. Fuchs 1880, Fierrabras och Die Verschwore-