1061 Schumann 1062 ling med Brahms har utgivits av B. Litzmann (2 bd, 1927). — Litt.: C. S. (I, 7:e uppl. 1920, II, 6:e uppl. 1920, III, 3:euppl. 1915); W. Kleefeld, C. S. (1910); EugenieSchumann, Erin-nerungen (1925). Schumann, Elisabeth, f. (enl. H. J. Moser) ca 1892, tysk sångerska (sopran) med utsökt tolkningskonst både ss. opera- (stadsteatern i Hamburg från ca 1912, statsoperan i Wien från 1919) och romanssångerska. Schumann, Georg, f. 1866, tysk komponist, dirigent och pianist (kammarmusikspelare), studerade i Dresden och vid Leipzigkonservatoriet (1882—84), körledare i Danzig (1890), dirigent för Bremer Philharm. (1896) och från 1900 för Berliner Singaka-demie. Sedan 1913 leder han en mäs-tarklass i komposition vid Akademie der Künste i Berlin, där han 1918 blev vicepresident och 1934 president. Som tonsättare akademiker i bästa mening har han komponerat oratorier och kyrkomusik, symfonier, uvertyrer och andra orkesterverk samt värdefull kammarmusik (2 pianokvintetter, pianokvartett, 2 violinsonater, 2 pianotrior, violoncellsonat m. m.) samt sånger. Schumann, Robert, f. 8/6 1810, d. 29/7 1856, ”ärkeromantikern” bland komponister, var son till en tidigt bortgången bokhandlare i Zwickau (Erzgebirge) och växte upp under starka intryck av tysk romantik (Jean Paul och E. T. A. *Hoffmann). Han sändes till Leipzig för att studera juridik men drogs med våldsam kraft till musiken och tog från 1828 pianoundervisning hos Fr. *Wieck. Sedan han efter ett stormigt studentår i Heidelberg fått moderns motvilliga medgivande att bli musiker återvände han 1830 till Leipzig, där han jämte undervisningen för Wieck studerade komposition för H. Dorn. Virtuosutbildningen tog dock snabbt slut, sedan han genom ett försök att medelst en självuppfunnen metod göra ringfingret oberoende av de andra fingrarna råkat ut för en muskelsträckning, som tidtals medförde förlamning av fingret. Han slog sig i stället på musik-journalistik och grundade 1834 Neue Zeitschrift für Musik, där han till 1844 (undantagsvis även senare) med talang och spiritualitet bekämpade den musikaliska formalismen och den virtuosmässiga salongsstilens för-flackning och förde romantikens talan. Som musikessayist står han i jämnbredd med E. T. A. Hoffmann (som givit honom utgångspunkten för sina idéer), Weber, Berlioz och Wagner. Som komponist skrev han först uteslutande för sitt instrument (t. o. m. op. 23). Dessa verk fick i Wiecks unga dotter Clara en kongenial interpret och efter en förolyckad förlovning med Ernestine von Fricken från Asch (jfr Carnaval nedan) förlovade han sig 1837 med Clara. Förbindelsen motarbetades häftigt och hätskt av fadern (som kanske med sin skarpa blick anade arten av S:s tragiska sjukdom), och paret lyckades först 1840 med rättslig hjälp förena sina öden. Nu följde en tid av feberaktig kompositionsverksamhet. Under ett år skrev S. 145 lieder och i snabb följd första symfonin, pianokvintetten och -kvartetten samt oratoriet Paradiset och perin. 1843 kallades S. av Mendelssohn till lärare i partiturspel vid det nygrundade Leipzigkonservatoriet, men redan efter ett år uppgav han denna plats och flyttade (efter en konsertresa med Clara i Ryssland) till Dresden som privatlärare. Här blev han 1847 ledare för en manskör och bildade året därpå en sångakademi. Efter de politiska oroligheterna 1849 lämnade han 1850 den sachsiska huvudstaden och antog en kallelse till Düsseldorf som stadsmusikdirektör. Här bröts han emellertid snart ned av den sinnessjukdom, till vilken redan 1833 och 1845 tecken hade visat sig, 1853 måste han taga avsked från sin befattning, året därpå (27/2 1854) kastade han sig i ett anfall av vansinne i Rhen och måste interneras på en nervanstalt i Endenich vid Bonn, där han två år senare avled. S:s starkaste sida som komponist är miniatyren (lieder och pianostycken). Här förmår han som ingen annan (kanske med undantag för Chopin) att inom en trång ram ge uttryck för alla lyriska stämningar, från de innerligaste till de mest översvallande. Han fångar en stämning, håller den kvar