1073 Schönherr 1074 musikakademin. Redan 1911 var han emellertid åter verksam i Berlin som privatlärare, grundade 1918 i Wien föreningen för privata musikuppfö-randen, föreläste 1920—21 om komposition i Amsterdam, bodde därefter i Mödling vid Wien, tills han 1925 efterträdde Busoni som ledare för en mästarklass vid musikhögskolan i Berlin. Sedan 1933 är han komposi-tionslärare vid konservatoriet i Boston. — S. började som högromantiker i R. Strauss’ och Mahlers stil (stråksextetten Verklärte Nacht op. 4, den symfoniska dikten Pelleas und Meli-sande op. 5, stråkkvartetten d-moll op. 7 och Gurrelicder för soli, kör och en jätteorkester), fann emellertid att en vidare utveckling på denna väg var omöjlig och utbildade ett för sina intentioner lämpligare, nytt tonspråk. Han gjorde här tabula rasa med hela den tidigare musikkulturen, avstod från melodik och rytm i hävdvunnen mening, från tonalitet och överhuvud taget från allt vad symmetri, arkitektur och form heter. Denna stilförändring genomfördes så småningom i kammarsymfonin op. 9, stråkkvartetten nr 2 op. 10 (med sopranstämma) och kan sägas vara genomförd i de tre pianostyckena op. 11. Fr. o. m. serenaden op. 24 (för klarinett, basklarinett, mandolin, gitarr, violin, viola, violoncell och en djup mans-stämma) tillämpar han den s. k. 12-tonstekniken, som innebär att det tempererade tonsystemets tolv toner i varje ny sats grupperas om och utnyttjas horisontalt (melodiskt) och vertikalt (harmoniskt). Denna ato-nala stil bygger på den förutsättningen, att alla det tempererade systemets intervaller skulle vara musikaliskt användbara. Han är alltså expressionist och antiromantiker. Detta hindrar inte, att hans musik understundom kan te sig förvillande lik den till sin spets drivna impressionismen. S. samlade omkring sig i Wien en hängiven lärjungeskara (Al-ban Berg, Anton Webern, Egon Wel-lesz m. fl.), vilken dock ofta på ett personligt sätt har lyckats utvinna nya musikaliska värden ur den abstrakta stil S. har utexperimenterat. Själv torde emellertid S. genom sin Arnold Schönberg. radikala operation ha offrat sig för sina teoretiska ideal. I sina i U. S. A. komponerade verk lär han emellertid i viss mån ha återgått till ett från traditionell synpunkt normalare tonspråk. — Utom ovan nämnda verk har S. komponerat monodramen Er-wartung, musikdramat Die glückliche Hand op. 18, melodramen Pierrot Lu-naire op. 21, oratoriet Die Jakobslei-ter, orkesterstycken op. 16, variationer op. 31 (1926—28), körverk a cap-pella (Friede auf Erden op. 13, op. 27, op. 28), sånger med piano (op. 1, 2, 3, 6, två ballader op. 12, 14, 15) och med orkester (op. 8, 22), kammarmusik (Herzgewächse op. 20 för sopran, celesta, harmonium och harpa, blåsar-kvintett op. 26, svit för 7 instrument op. 29), pianostycken (Sechs kleine Klavierstücke op. 19, 5 kl.-st. op. 23, Suite op. 25). Dessutom har han för orkester bearbetat två koralförspel av J. S. Bach. Han har även skrivit en Harmonielehre (1911, 3 uppl. 1922). — Litt.-. P. Stefan, S. (1924, 2 uppl. 1933), E. Wellesz, A. S. (1921, eng. 1925), Alban Berg m. fl. (1912). Schönherr, Max, f. 1903, österrikisk kompositör, studerade vid konservatoriet i Graz, där han sedan blev kormästare och kapellmästare vid stadsteatern. Han har skrivit en opera, en kammarsymfoni, stråkkvartetter och annan kammarmusik samt sånger.