1117 Sonor—Sousa 1118 tematiska materialet genomfördes, d. v. s. sönderdelades oeh inställdes i nya harmoniska belysningar. Genom-föringsdelen blev s.-s dramatiska avsnitt och dess från innehållets synpunkt viktigaste del. I s.-s tredje avsnitt, repetitions-delen, upprepades expositionsdelen, dock vanligen med båda temata i huvudtonarten (i mollsatser skedde detta endast om andra temat lät sig omgestaltas till moll, eljest transponerades det vanligen till en med huvudtonarten närbesläktad tonart på sub-dominantsidan 1. senare till durvarianten). Fr. o. m. Beethoven brukade man stundom till repetitions-delen foga en mer 1. mindre omfattande coda, som kunde vara uppbyggd av tematiskt material ur något av de tidigare presenterade temata 1. (mera sällan) bjuda ett helt nytt tema. Som en relikt från den franska uvertyrformen inleddes s. ofta med en episod i långsamt tempo och fri form. Hos den senare Mozart och Beethoven samt hos romantikerna och Brahms kunde denna inledning få en avsevärd utsträckning. S. hör främst hemma i sonatcykeln, särskilt dess första sats men även i finalen och den långsamma satsen. Den kan också förekomma ss. fristående komposition, särskilt i uvertyren (då oftast med långsam inledning) 1. (i modifierad form) i den symfoniska dikten. Den brukar betraktas ss. absolut musik så tillvida att den i regel saknar en på ett programmatiskt innehåll syftande titel. Denna regel har dock fr. o. m. Beethoven många undantag, givetvis främst då den användes i opera- 1. programuvertyren. Efter att i sin outvecklade form huvudsakligen ha haft underhållande l. dekorativt syfte, utvecklade sig s. från Haydn alltmera fram emot det instrumentala dramat. Den får visserligen hos de tidiga romantikerna (särskilt Schubert) en viss lyrisk färg-ning i tematiken men bibehåller dock i genomföringsdelen sin dramatiska spänning. Sono'r(e) (it.) ”klangfullt”; sono-ritet hörbar hetsgrad; sono'ro fulltonigt. Sophie, sopranparti i Richard Strauss’ opera ^Rosenkavaljeren. Sopra (it.) ”över”, vid pianospel: med korsade händer, föreskrift för den övre handen; come s. som ovan. Sopra'n, sopran o (it.), ”den översta” kvinno- 1. goss-stämman, vars största omfång i kör sträcker sig från lilla a till a2. Teaterpraxis skiljer mellan koloraturs, (som kan sträcka sig upp till f3 och högre), koloratursubrett, dramatisk och hög-dramatisk s., konsertpraxis mellan hög s. och mezzos. S.O.R. se Sveriges or k ester föreningars riksförbund. Sordi'n (it. sordino, ty. Dämpfer), apparat varmed tonen dämpas och ev. ges förändrad klangfärg. På stråkinstrument är s. en liten träkam, som sättes på stallet, varigenom detta hindras att vibrera, på bleckblås-instrument utgöres s. av en kägla av tunt trä 1. metallplåt, som införes i klockstycket. I dessa båda fall dämpas tonen samtidigt med att klangfärgen blir nasal och beslöjad. Vid pianospel sordineras tonen genom att små med filt 1. läder klädda klossar faller ner på strängarna. Pukan dämpas genom att en duk bredes över skinnet. Sostenu'to, förk. sost. (it.) uthål-lande, utdraget. Sotto (it.) ”under”, betecknar vid pianospel, att den ena handen skall föras under den andra. Sotto voce [-våtce] (it.) ”med dämpad röst”. Sousa [ såu'sa, so'sa], J o h n P h i -1 i p, 1854—1932, nordamerikansk marschkomponist av spansk-tysk börd, studerade 1864—67 violin för J. Esputa och harmoni för G. Benkert, blev vid 16 år kapellmästare vid en varieté, framförde utan framgång en komisk opera The Smugglers (1879), var 1880—92 ledare för U. S. A:s marinmusikkår, företog från 1893 vidsträckta resor (1910—11 en världsturné) med en egen orkester och skrev ett dussin komiska operor, av vilka tre hade framgång. För eftervärlden är han dock främst ”marschkungen”. Av hans till ett hundratal uppgående marscher må nämnas El Capitan,