1119 Sousafon—Spanien 1120 King Cotton, The Stars and Stripes och Washington Post. Sousafon, en bastuba av tunt bleck, oftast i helikonform med framåt riktat klockstycke. S. var det vanliga basinstrumentet i den tidiga jazzorkestern. Sousdominant (fra.) subdominant, underdominant. Spalding [spål-], A1 b e r t, f. 15/8 1888, nordamerikansk violinist och kompositör, studerade redan som 7-åring i Florens, senare i Bologna, Paris och New York, debuterade i Paris 1905, konserterade sedan i Europa och framträdde först 1905 i U. S. A. Han har komponerat violinkonserter, stråkkvartett, violinsonat och talrika smärre stycken för violin. Spaniens rika musikhistoria är endast delvis utforskad. Från tiden före det arabiska inflytandet under medeltiden (700-talet—1200-talet) känner man av den inhemska musikodlingen hymner av Isidorus (ärkebiskop av Sevilla, d. 636). Araberna införde lutan (som sedermera blev det spanska nationalinstrumentet), pukan m. fl. instrument. Den gregorianska sången fick under medeltiden sin speciella prägel (den mozarabiska liturgin). En bestämd spansk egenart hade också den medeltida spelmans-musiken och trubadursången. Även den flerstämmiga musiken fick tidigt en nationell färg. På 1500-talet verkade i Spanien musiker som J. de Encina (tidig ackompanjerad monodi), organisten A. Cabezön (jämte flera medlemmar av samma familj), Christobal Morales (en föregångare till Palestrina, länge verksam i Rom), B. Esco-bedo, F. Guerrero, D. Ortiz (även verksam i Rom, märklig gambaspe-lare), teoretikern Fr. Salinas, cembalisten Thomas de Sancta Maria samt lutenisterna Luys Milan, Luys de Narbaez, A. de Mudarra, M. de Fuen-llana och Joan Bermudo. Palestrina-stilen odlades årtiondena omkring 1600 framför allt av F. L. da Victoria samt av Avila, Cotes, Robledo, Flecha, Soto och Pujol; venetianska körskolan hade en genial företrädare i J. G. Perez. Den profana musiken från denna tid med Fernando de las In-fantas i spetsen odlade intermezzot och andra dramatiska former. Spanska dansformer ss. sarabanda och fo-lia spred sig inom den europeiska konstmusiken. F. ö. är barockepokens spanska musikhistoria ännu föga utforskad. —■ Under rokokons tidsålder kan Spanien uppvisa en rad förträffliga tonsättare av mindre format, däribland företrädare för den neapolitanska operaskolan ss. D. Perez, Terradeglias och Martin y Solèr samt instrumental- och kyrkomusikkomponisterna Torres v Martinez Bravo (1665—1738), J. G. Salazar (ca 1700) och A. Soler (d. 1783), några årtionden senare P. Albeniz och J. C. de Arriaga. Under 1700-talet verkade i Spanien även italienare ss. Dom. Scarlatti, kastraten Farinelli och vio-loncellisten Boccherini. Vid denna tid utvecklas också de nationella sång-spelsarterna tonadilla och zarzuéla, som fick ett starkt konstnärligt uppsving under romantiken genom den lärde musikforskaren F. A. Barbieri och den berömde violinisten F. Ar-bos. — Om den tidiga romantiken inte förmådde frambringa någon internationellt betydande spansk mästare (om inte möjligen M. H. Eslava 1807—78), blev högromantiken desto rikare. Främst står därvid F. Pedrell (1841—1922, den förste spanske wag-nerianen, tillika den märkligaste musikforskaren). I hans spår följde en rad tekniskt kunniga och mer 1. mindre nationellt betonade musiker ss. Arregui Garay (1871—1925), R. Villar (f. 1873), E. Chavarri (f. 1875), J. Manén (f. 1883, även berömd violinist, som ofta låtit höra sig i Sverige), J. Guridi (f. 1886) m. fl. J. Usandizaga (f. 1879) har sin stilistiska förebild i C. Franck-skolan; J. Albéniz (1860—1909), E. Granados (1868—1916) och M. de Falla (f. 1876) står liksom F. Turina (f. 1882) och San Sebastian (f. 1886) under impressionistiskt inflytande, som de har lyckats göra fruktbringande i nationell anda. I än högre grad är detta fallet med en rad modernister av olika riktningar: O. Esplå (f. 1886), A. Salazar, J. Pahisså, primi-tivisten F. Mompou (f. 1895), R. Gerhard (f. 1S96) och i synnerhet E. Halffter (f. 1905). — Bland det stora