1121 Spartieren—Spohr 1122 antalet goda spanska instrumentalis-ter må här endast nämnas violinisterna P. de Sarasate (1844—1908), J. Monasterio (1836—1903), F. Ar-bos (f. 1863) och den ovan nämnde J. Manén, bland violoncellister José Garcia och Pablo Casals (f. 1876, även dirigent och pianist), vidare gitarristerna Carnicer, Areas, Tarréga och A. Segovia (f. 1894), pianisterna Gra-nados och Albéniz (se ovan). —■ Den spanska musiken är hektisk, patetisk och hetsigt rytmisk (jfr de spanska nationaldanserna fandango, mala-guena, boléro, seguedilla, jota, zapa-teado etc.). Därför har också dess egenartade drag varit synnerligen tacksamma pasticheobjekt (Bizets Carmen, Moszkowskys ”spanska danser”, Rimskij-Korsakovs Capriccio espagnol, Ravels L’heure espagnole och Bolero etc.). — Lit t.: C. van Vech-ten, The music of Spain (1933), R. Villar, Müsicos esp. (1918), A. Sala-zar, Möderne Spanier (i G. Adlers Handbuch 2 uppl., s. 1 098 ff.), J. Subirä, La tonadilla scenica (3 bd, 1930), J. B. Trend, Modern Spain, men and music (1921) och The music of Spanish history (1926), W. S. March, Musical Spain from A to Z (1929), A. Soubise, La musique en Espagne (3 bd, 1900), M. Soriano-Fuertes, Hist. de la mus. espanola (4 bd, 1855—59), H. Eslava, Breve me-moria hist. de la mus. religiösa en Espana (1860). Spartieren (ty.) ”sätta i partitur”. Speldosa, mekaniskt instrument, som bringas i funktion genom att en vals sättes i rörelse medelst urverk. Valsen är försedd med små stift, som knäpper på tänderna i en stålkam. Spex, parodiskt studentikost drama, ofta med särskilt komponerad musik, t. ex. Mohrens sista suck, På Madagaskar, Columbus. Oftast är emellertid musiken vådevillartat sammansatt av kända melodier. Spiana'to (it.) ”jämnt, okonstlat”. Spinett (it. spineto, fra. épinette, fra. épine av it. spino = törne, d. v. s. den vid tangenten fästa tagg, varmed strängarna knäpptes, eng. virgi-nal), den lilla cembalotyp med strängarna i tangentradens riktning, som Louis Spohr. Självporträtt. Privatägo. var barockens och rokokons förnäma heminstrument. Spohr, Louis, 1784—1859, tysk violinist, komponist och dirigent, fick redan i 5-årsåldern violinundervisning, utbildades senare vidare av den pedantiske organisten Hartung i teori och av den utmärkte violinisten Maucourt i violin, anställdes redan 1799 som hertiglig kammarmusiker i Braun-schweig, fortsatte 1802 sin utbildning för violinisten Franz Eck, vilken han följde på dennes konsertresor. 1804 började hans egen virtuosbana. Året därpå kallades han till konsertmästare i Gotha, gifte sig 1806 med harpvirtuo-sen D o r e 11 e S c h e i d 1 e r (1787— 1834) och företog tillsammans med henne 1807 och 1809 konsertresor och blev 1812 efter en framgångsrik tävling med Rode i Wien anställd som kapellmästare vid Theater an der Wien. Denna anställning lämnade han 1816, företog en turné genom Italien, där han sammanträffade med Paga-nini, och anställdes som kapellmästare vid stadsteatern i Frankfurt a/M 1817. Från 1820 företog han framgångsrika konsertresor i England och mindre framgångsrika i Frankrike, slog sig 1821 ned i Dresden för att låta utbilda sina döttrar till sångerskor och kallades 1822 till hovkapellmästare i Kassel. Här blev han 1847 generalmusikdirektor men pensionerades 1857 mot sin vilja på 36. —• Musiklexikon.